måndag 23 juli 2018

Två sidor av ett möte




Nedan två gestaltningar av ett restaurangbesök på den urgamla kinarestaurangen i Malmö, Golden Crown. Sedda från olika synvinklar. Den första har en mer journalistisk ansats och försöker ta fasta på stämningar i nuet. Den andra går mer på djupet och väver in konnotationer långt bortom det framförda. 









Golden Crown - Sven Sjöqvist


   Jag tar bussen från jobbet till Malmö för att träffa min vän. 
Vi har bestämt att ses på kinarestaurangen Golden Crown, ett ställe som sett likadant ut sedan det öppnade för mer än trettio år sedan. En restaurang, som med andra ord närmast bevarats i originalskick.
Det ser det lite blekt och förfallet ut, men alla detaljer från den första settingen av inredningen tycks vara kvar. Samma tapeter, stolar, bord, utsmyckning och tavlor. Inga ändringar av inredningen verkar ha gjorts sedan den öppnade.
Det känns tryggt och evigt. Den påminner om tider som svunnit, men också om att vissa saker består.
Restaurangen ser ut som den gjorde när jag bodde i dess närhet under 1990-talet; då jag var inne i en intensiv transformationsprocess. År som såhär efterhand är fyllda av intressanta och givande minnen av hur jag fick mitt första riktiga relativt större egna hem – efter att ha tillbringat år i pyttesmå lägenheter, uthyrningsrum, möblerade rum och studentbostäder. 
Jag upptäckte Golden Crown under en tid då mitt självförtroende expanderade och jag lärde känna kvinnor som jag hade utvecklande och givande relationer med, gick i psykoterapi och förändrades från en utslagen luffare och drömmare, till en hyfsat acceptabel samhällsmedborgare. Betydligt tråkigare än den galning med författardrömmar, som jag hade ambitionen att vara då, – mot en mer salongsfähig individ – även om jag aldrig har lyckats bli en helt socialt kompetent person.  
Vid tiden då jag bodde i min lägenhet på Kamrergatan i Malmö, hände det att jag då och då åt på just denna restaurang; som kändes trevlig och varm och i sin tur påminde om en annan kinarestaurang som jag ätit många middagar på, under 1970-talet; då jag i ett tidigare skede av mitt liv bodde i Örebro. Just när jag flyttat hemifrån och upptäckte friheten av att vara oberoende av föräldrar.
Restaurangen i Örebro hette Huangs restaurang och var ett litet ställe med kanske fyra-fem bord där jag ofta gick och åt med min kompis Albert, som kom från Malaysia och jobbade på samma arbetsplats som jag, ett tvätteri för landstingspersedlar. Albert lärde mig att gilla kinamat – något som vid den tiden var nytt för mig.
Under mina transformationsår i Malmö, på 1990-talet, påminde kinarestaurangen på Föreningsgatan, i sin tur om tiden med Albert på Huangs restaurang i Örebro, där han lärde mig gilla friterad bläckfisk med wokade grönsaker, biff med bambuskott och friterad banan med glass. Rätter som jag sedan fortsatt äta under åren.
Det låter verkligen som jag är en ingrodd nostalgiker, som lever genom gamla minnen; genom att besöka Golden Crown i Malmö kan jag symboliskt upprätta en förbindelse till tiden i Örebro, som från dagens perspektiv framträder i ett härligt sommarljust skimmer. 
Nu när jag som sextioåring träffar min kompis är det just dessa referenser som appellerar till mig. Det handlar om trygghet och igenkänning – men också om att möta den vänliga atmosfär som infinner sig på Golden Crown, där man tas emot av ett åldrat kinesiskt par, som är tillmötesgående utan att vara påträngande. De sätter inte igång att prata med en om man inte vill, utan talar bara om man ställer frågor till dem; och då svarar de vänligt och artigt.
Det finns också andra aspekter: När jag satt där med min vän kändes det som att befinna sig i en av Titanics salonger. På ett spökskepp som t.o.m. råttorna övergivit. Det var ödsligt, sånär som ett par enstaka gäster som slank in för att spela på någon automat eller dricka en kvällsöl eller ett glas vin innan de vinglade vidare hem.
Stället påminner också om det gamla Ming Palace i Lund, en annan kinarestaurang som bet sig kvar alltför många år efter att kinavågen passerat och som höll den tomma restaurang öppen, så att man kunde kända sig som en kung när man satt där och lät sig bli serverad. En plats som jag och mina vänner tillbringat många kvällar på; ofta under animerade filosofiska diskussioner. 
Eller om Restaurang Sampanen på Dalaplan i Malmö, där jag ätit många luncher, men som nu är igenslagen och förpassad till minnenas reservoar.
Golden Crown känner man nästan skam av att få äta så god mat till de låga priserna och den eminenta service de erbjuder; för ett par hundringar kan man äta förrätt, varmrätt och efterrätt, dricka vin, öl, kaffe och konjak.
Sist vi var där var det som om man väntade på en begravning. Eller den slutliga stängningen, som tycktes oundviklig – jag antar att kundunderlaget snart inte längre räcker för att täcka alla kostnader; för hyran av den relativt centrala lokal de förfogar över.  

Golden Crown fortsätter det som om tiden stått stilla, som om inget hänt –sedan eran för Kinarestauranger i Sverige klingat ut.  
Just här möter jag min vän, vi diskuterar livet, litteraturen, eget skrivande, drömmar om olika projekt, drömmar som vi drömt, tidens gång och att vi blir äldre och med hasande steg närmar oss den slutliga vilan. 
Vi äter och dricker och pratar. Och när vi är färdiga fortsätter vi, medan vi vandrar genom Malmös gator och gränder. 
Även vi börjar bli dammiga. Det är som om tiden sprungit ifrån oss när vi talar om det som var, men också om drömmar om att fila på den där texten som skulle kunna bli ett konstverk som man lämnar efter sig. En slags produkt och gestaltning av det skapande som föds i stunden. 
Eller är det berusningen jag är ute efter? Kanske kombinationen av att samtala med någon som tänker i liknande tankebanor, som tänder andarna, spirits, som de kan bli av ett gott vin eller av Monopolkonjak? 
Kanske var det kombinationen av berusningen, den goda maten, trevliga stämningen och dialogen – som satte igång våra åldrade andar för att ytterligare en gång få dansa med själens Dionysos, fram till den berusade stämningen då vi intensivt sitter och pratar om dreams, fears, animals, memories, music, love, your insecurities, your childhood... what keeps you up at night och allt det andra som gör att livet får en guldkant och man kan vara i närheten av en annan och värmas av den berusande gemenskap som man uppnår i själarnas möte, denna ritual, denna dans; då vi slits från bojorna och dansar i väg ut i universum
Fria, obundna och eviga.


***

Golden Crown - Lena Anjefelt


Golden Crown var sitt pampiga namn till trots, knappast något palats. Restaurangen verkade ha blivit konserverad i sjuttiotalet. De bastanta bruna träbåsen tedde sig dystert otympliga mot sidenlamporna, som syntes längta efter skira, lätt transparenta rispappersväggar som inramning till en knäböjande geisha. Flipperspelet i hörnet var för tillfället utslocknat. Gästerna hade sedan länge övergivit platsen, så när som på en och annan alkoholist som drog ut på hemvändandet till sin ensamhet med hjälp av bottenskylan i ölsejdeln på den klistriga bordsskivan. Även huset som var byggt i slutet av 1800-talet, verkade gammalt och slitet där det ruvade i gathörnet intill den bullrande genomfartsleden. 

Ägarinnan var genuin, men mer barskt åldrad än fjärilslik och hennes barn hade sedan länge upphört med att skrikande jaga varandra runt den ekande innergården till hyresgästernas förtvivlan och nu vuxit upp, förmodligen skaffat sig utbildningar och minimerat besöken hos sina föräldrar till en och annan kinesisk högtid. Högst uppe huset bodde min lillasyster med sin pojkvän med utsikt mot den synagogan och själv hade jag och min sambo en bostadsrätt några kvarter därifrån. På den tiden brukade vi titta på film tillsammans om lördagarna. Man hyrde dem i den näraliggande videobutiken och såg inte sällan tre stycken på raken. Nu var videobutiken nedlagd sedan många år tillbaka. Syrran flyttade till Stockholm och fick fart på sin yrkeskarriär. Jag blev kvar i Malmö

Medan vi väntade på att bli serverade, kom tanken för mig att det kanske var sista gången vi sågs där. Det var min vän sjöfararen som hade föreslagit stället från början. Restaurangen hade fungerat som en kvarterskrog för de boende i området och han hade varit en av dem; för många år sedan, långt innan han gifte sig, fick barn och köpte villa på en näraliggande ort. Det hade bara blivit så att vi träffades där ett par gånger om året för att samtala och äta oss igenom en meny som för länge sedan hade förpassats till den absoluta periferin av krogvärlden, men som fortfarande smakade likadant som när den var trendig. Egentligen hade det varit hans frånvaro som förde oss samman på så sätt att jag lånade hans arbetsrum medan han var borta och det var frånvaron av hans glasögon som orsakade att hans fru en dag knackade på dörren för att fråga ifall han möjligtvis hade glömt kvar dem där. I kvinnligt samförstånd genomsökte vi alla skåp och lådor utan att finna dem. Det är något djupt sympatiskt med en hustru som letar efter sin makes glasögon och förmodligen har hon bättre förutsättningar att få syn på dem än han.

När min vän återvände två år senare efter en av sina långväga resor och föreslog en lunch, eller förresten en middag så att vi slapp känna oss stressade, accepterade jag. Vi träffades på kinarestaurangen och fann att vi hade en hel del gemensamt så som ålder, en krokig väg genom yrkeslivet och liknande värderingar. Samtalet flöt lätt och uppriktigt fram och åter mellan oss medan en trubadur plockade fram sin gitarr och sjöng visor från vår ungdomstid. Tiden rann iväg utan att vi märkte det, som den gör när man är närvarande i nuet. Vi förblev Golden Crown trogna under de följande åren, mest kanske för att den låg bra placerad i relation till min bostad och hans buss.

Just hemkommen från en resa, berättade nu min vän sjöfararen om sitt möte med Sirenerna. Som alla vet är deras sång oemotståndlig och hans fru som på ett påtagligt sätt bidragit till att stabilisera hans liv, hade i all välmening bundit fast honom vid fartygsmasten så att han skulle stå stadigt med båda fötterna istället för att halka hit och dit när skeppet krängde i de höga vågorna som började skölja in över däck. Snart reste sig havet som en vägg för att strax därefter öppna upp en avgrund. Vinden tilltog alltmer och fartyget kastades omkring likt en rispappersbåt i en fors. Himlen svartnade, det svartnade för ögonen, allt han kunde se var havets skummande raseri. Skeppet rullade, vågorna dånade öronbedövande. För första gången under alla sina äventyr tänkte han att han kanske inte skulle överleva. Då närmade sig liksom från fjärran en underbar ton, först helt svag, sedan allt starkare tills den hade uppnått volymen av ett perfekt, lätt vibrerande höga C. Därefter anslöt sig en operakör av sopraner vars koloratursång inte på något sätt går att återge i text eller för den delen på något annat vis heller. Överjordiskt skön var i alla fall sången, som tycktes komma från en flock fåglar som han först nu lade märke till. Det var inte direkt måsar; vars och ens vingbredd uppmätte säkert dryga fem meter. Ett kort ögonblick slog det honom att fåglar var dinosauriernas närmaste släktingar men just som rädslan började fatta ett järngrepp om hans magsäck, lade han märke till deras undersköna ansikten. Snarare av kvinnosläkte, hann han tänka, innan han kände sig så dragen åt alla håll att han trodde att han skulle slitas sönder. Han ville följa dem alla, men nu hade de delat på sig och lyfte åt olika håll medan var och en tycktes uppmana honom att göra just henne sällskap upp i de högre sfärerna. Som tur var fanns pålitligt manskap ombord som hade hörsammat hans order om att sätta in sina AirPods i öronen med hårdrock från Spotify, så att de blev döva för skönsång och kunde ägna sig åt praktiska ting som att navigera så att skeppet varken kapsejsade eller krossades mot klipporna som spöklikt dök upp ur dimman på babords sida bakom den svängande och blinkande röda lanternan. 

När min vän hade kommit så långt i berättelsen kunde jag inte låta bli att lägga mig i, utan berättade om det missförstånd som uppstått vid översättningen av de antika grekiska texterna, något som för all framtid hade givit Sirenerna oförtjänt dåligt rykte. Nuförtiden tror vi att sirener betyder olycka, exempelvis flyganfall eller krig, när de tvärtom signalerar att någon rycker ut till vår räddning, som en brandbil eller en ambulans. Min kanske något feministiskt färgade vinkling, hade att göra med att jag kände mig lite träffad av att ha lockat honom från det projekt han var upptagen av, med ett förslag om att vi skulle skriva varsin liten text om Golden Crown, ett Memento Mori, varpå han genast hade associerat till att han var översköljd av förslag från olika håll och höll på att drunkna i arbete. 

Vi rör oss alltså från ytan mot djupet och misstänker att det inte var Sirenerna som hotade Odysseus sinnesfrid. Han kunde lyfta med deras vingar och röra sig i musernas sfär för att strax återvända och få fast mark under fötterna. Åtminstone ville han tro det. Med Dionysos hjälp går det, tänkte han. Men jag tvivlade. Var det inte så att vi befann oss på ett sjunkande skepp? En halvgud som Dionysos, omgiven av ett följe extatiska kvinnor, kan bara erbjuda en stunds verklighetsflykt vars effekter avtonar i det bleka morgonljuset.  Kanske var Golden Crown likt Titanic, ett spökskepp där alla i själva verket redan var döda? Det fanns tecken som kunde tyda på att vi vaggades av rörelserna på oceanens djup. Som alla vet är Titanic inte vilket båt som helst, utan en oceanångare, döpt efter den första generationen av gudar. Byggd på drömmen om att kryssa genom livet i bekymmersfri lyx och bekvämlighet till softad musik och klirret av champagneglas med innehåll av det lätta bubbel som kittlar tungan och lockar till skratt. Allteftersom måltiden fortskred genom sina olika rätter, hade jag fördjupat mig i skildringen av en lång historia om min släkt, från 1800-talet och framåt. Kanske därför att jag just hade funnit- och läst mammas efterlämnade dagböcker med ett stigande intresse. Jag hade knappast träffat någon av mina släktingar medan de levde, beroende på att mina föräldrar hade flyttat och att den glesnande kontakten därefter mestadels sköttes via brev som jag som barn inte tog del av. En efter en trädde de nu fram ur historiens dunkel, de fattiga och de rika, med sina dramatiska och komplicerade öden. De inte bara tog plats vid bordet, de krävde utrymme till den grad att det sjunkande tidsskeppet fick en så påtaglig slagsida åt mitt håll att det riskerade kantra.

Tio år efter vårt första besök tillsammans på restaurangen, hade vi nu avslutat måltidens förrätt, huvudrätt, dessert av friterade bananer med glass och kaffe med konjak (för hans del), betalt den blygsamma räkningen i den plötsliga insikten om att timmen var sen, att vi var ensamma, att vi faktiskt hade varit ensamma i stort sett hela kvällen och att värdparet möjligen önskade krypa till kojs. Skulle de följa med till botten på sitt sjunkande skepp som de heroiska kaptener de onekligen var, eller acceptera att tiden hade seglat ifrån dem och lägga om kursen? Den gamle kinesen log sitt diskreta leende mot mig när han lämnade tillbaka betalkortet och hans fru höll upp den tunga träporten och bugade lätt när jag mödosamt tog mig nerför den branta trappan lutad mot räcket för att utan några missöden landa i livbåten. 

Golden Crown är belägen i huvudänden av Kungsgatan, i området Rörsjöstaden som anlades på 1870-talet utanför den gamla stadsmuren på torrlagd sjöbotten. Vid regn svämmade källarvåningarna regelbundet över i de vackra sekelskifteshusen som kantade den stolta allén av mäktiga lindar, inspirerad av Paris boulevarder. Det var som om Östra Rörsjön saknade sin forna existens och strävade efter att återta den genom att suga upp så mycket vatten som möjligt när det regnade, kanske i hopp om att husen skulle segla iväg och låta naturen erövra vad den en gång hade förlorat till staden. Men denna osedvanligt torra sommar hade det inte fallit en enda droppe regn, vilket fick skogsbränder att frekvent blossa upp på olika platser i landet. Därför var min vän mycket positiv till att det började smådugga kylslaget vatten över oss medan vi navigerade en runda genom gatorna som vi brukade göra när han var på besök. Sin vana trogen fiskade han upp ett regnställ ur sin mer än rymliga ryggsäck som säkert innehöll allt man kan behöva om man skulle spolas upp på en öde ö. Jag såg de välbekanta platserna genom hans nostalgiska blick; där hade han haft sin första egna lägenhet; där hade han hämtat älskarinnans ungar från dagis; därifrån hade han flyttat med sin familj till hus för att barnen inte skulle sticka sig på kanyler på lekplatsen. Han lade märke till att jag började huttra i mina tunna sommarkläder och vi återvände till Rörsjöstaden där de gamla trädens generösa kronor bredde ut ett skyddande tak över allén. Det hade börjat skymma - rättare sagt det var kolsvart under de massiva bladverken. Ingen av oss tycktes lägga märke till det; jag hade glömt att jag fortfarande hade mina mörka solglasögon på; han å sin sida var van att springa motionsrundor i skogen sent om kvällarna, efter vad jag kunde förstå av de små filmer han ibland skickade från en knappt skönjbar skogsstig i mörkret mellan ett tättslutande galler av trädstammar. Möjligen var han även lätt berusad när han slog sig ner på en parkbänk. Jag väntade på att han skulle plocka fram ett paket cigariller som han alltid passade på att röka efter maten när vi träffades och hans fru inte såg honom. Men inte denna gång. Istället frågade han plötsligt vad jag skulle vilja säga till min far om han hade varit där. För ett ögonblick blev jag svarslös. Senast jag hade träffat pappa, strax innan han förlorade medvetandet och snart skulle hamna i en kista, frågade han mig om han skulle till andra våningen nu. Jag, som trodde att han undrade om personalen hade kommit för att flytta honom till en annan avdelning på sjukhuset, svarade att de kom för att hämta honom till Hospis där han hade önskat vänta tills tiden var inne. Han gav mig en medlidsam blick och i samma sekund förstod jag vad han menade. Ge mig ett tecken när du är där så att jag vet, hade jag sagt lite skämtsamt och han hade nickat knappt märkbart. Min far var intresserad av astronomi på amatörnivå. När jag var liten och vi vandrade hemåt genom Stadsparken i Lund, brukade vi stanna till vid Observatoriet strax intill den sekelskiftesvåning som var mitt barndomshem. Ser du Karlavagnen? kunde pappa fråga och peka mot kvällshimlen. Och jag tittade upp från min barnvagn mot stjärnorna, blinkande mot den fallande nysnön och kände svindel inför det bottenlösa djupet. Nu spanade jag mot den svarta himlen och försökte framkalla bilden av min far från andra sidan graven. I samma ögonblick tändes gatlyktorna, som påminner om gaslyktor från något gammalt vykort föreställande Paris kring sekelskiftet 1900 och jag kunde se min vän sittande på parkbänken framför mig. En åskknall följde och våra blickar möttes. ”Jag är agnostiker”, sade jag, om nu någon skulle tro att sådana naturfenomen och slumpmässiga sammanträffanden kan ha en privat innebörd. Vi lever ju i en vetenskaplig tidsålder som kräver objektivitet och evidens. Det vi tror oss veta i nuläget är bara att vi befinner oss på ett snurrande blått klot som färdas i hög hastighet genom ett Universum till största delen bestående av mörk materia, perforerat av svarta hål. Vid detta laget öppnade sig himlen och träden sträckte på sina grenar och vände upp bladen för att ta emot skyfallet. Åskan mullrade, himlen öppnade sig och vred med ens ur allt vatten som hade samlats i molnen under torrperioden, varför vi tog ett hastigt farväl. Jag stod kvar och såg min vän sjöfararen försvinna halvspringande in i mörkret mellan trädstammarna i riktning mot busshållplatsen. Den existentiella tyngd som hade inramat kvällen men som först nu trädde i förgrunden, antydde ett avsked med djupare innebörd. 

Efter tio år av äventyr i den grekiska arkipelagen, kom Odysseus hem till sin ö och till sin hustru som troget väntade på honom. Sirenerna då, vad hände med dem? I en sångtävling förlorade de sina gyllene fjädrar till Muserna som flätade kronor av dem och krönte sig själva till vinnare med dessa. Sirenerna fortsätter att sjunga för vinden och för sjömännen, men numera liknar de snarare kvinnor än fåglar och det är endast om man betraktar avbildningarna av dem mycket noga, som man upptäcker deras fågelfötter. 

Som den uppmärksamma läsaren säkert anar, närmar vi oss slutet. Strax därefter fick jag erbjudande om ett hus vid havet. Nästa gång får min vän sjöfararen simma iland vid min blåsiga strand. Nu tar jag farväl; av kakelugnar med slingrande ornament i Art Noveau, av himmelska stuckaturer, av spegeldörrar och djupa fönsternischer, av hundraåriga lindars pelarsal, där jag har vandrat så många gånger under snötyngda grenar, mellan spirande ljusgröna knoppar, i den svalkande skuggan av susande trädkronor, genom rasslande gyllene höstlöv. Farväl Rörsjöstaden. Farväl Golden Crown. Farväl läsare. 











Inga kommentarer:

Skicka en kommentar