torsdag 5 juli 2018

Hibernering




119. Ilskna bruna sorkar kravlar runt kring min mages, tvåcentimeters tjocka väggar. Gräver. Jag väver in hela min kropp i en pansarhård puppa, likt en sköldpadda i sitt skal. Men jag lyckas inte bedöva mig tillräckligt. Endast sömnen – och det är en förbannelse att man inte förmår sova mer än åtta-tio timmar i taget – ger en liten svalka från den outhärdliga världen och vardagen, livet och människorna – eller snarare frånvaron av människor. Men man kan drömma om döden: hur man vilar i sin ensliga stuga vid havet, de ljusa gardinerna som fläktar i vinden, hur man kontinuerligt injicerar en blandning av kokain och heroin. I ett dvalliknande drömtillstånd, odynamiskt som en växt, vilande, väntande, bidande genom törnrosasömnen, genom tiden, i väntan på pengarna, kraften, livslusten, modet att ta det slutgiltiga språnget in i evigheten, befriad från orgasmer och Stesolid. Omöjligheten att gömma sig för världen, även om man som nu, ligger i en bungalow för tjugo kronor natten på en Stillahavsö. Pengar, hopstretade från tidningsdistribution och utskrift av domstolsprotokoll. Två försiktiga knackningar mot en trädörr i den grådaskiga gryningen, ett segelflygplan som störtar och en kung opåverkbar av missnöjesyttringar, plågande sina tjänarinnor mitt framför ögonen, en frisk, normal flicka med ett treårigt barn och levande kommunikation med en likaledes normal väninna... kan jag inte konkurrera med, i min låsta neurotism och de skador jag ådrog mig i fallet. Ansvaret för världen även om. Tankar, telepati, vetskap, medvetandet, mobilsignaler som tjuter som vredgade hundar genom en kylig natt, brev, tidningar. Tiden kan jag inte fly ifrån. Den kräver! Även två år i en ödslig stuga i bergen. Radioaktivt nedfall som strös som ett vitt snö, pulver över den långa magra kroppen i vita lakan och orkanvinden. Nerverna som kontinuerligt signalerar. För evigt dömda till gemenskap med helvetet. Jag gör en sociologisk studie av helvetet – jag har ännu inte funnit min avrättningsmetod, trots att jag suttit här i tre år. 

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar