torsdag 26 juli 2018

Att skriva sitt liv – en recension av Peter Ahlquist "Det egna fallet"






Det finns föreställningar om att psykologer inte ska berätta för mycket om sig själva, att de ska bevara neutraliteten i förhållande till sina klienter. Den idén härstammar förmodligen från tidiga varianter av psykoanalys, där analytikern skulle framträda som en neutral projektionsskärm, på vilken patientens fantasier kunde manifesteras. Om patienterna visste för mycket om terapeuten skulle det, antog man, försvåra för patienten att låta terapeuten bli det överföringsobjekt som hen behövde som redskap i behandlingen.
Denna ortodoxa enpersonspsykologi är dock för länge sedan obsolet, men föreställningarna om den anonyma psykologen och psykoterapeuten lever fortfarande kvar.
Därför saknas det självbiografier av psykologer.
Peter Ahlquist är dock ett undantag. I boken Det egna fallet från 2009 ger författaren en symmetrisk och rak gestaltning av sin uppväxt, från starten fram till ungefär tjugoårsåldern. 
Vid tiden för bokens tillkomst var författaren sjuttioårsåldern. Men trots åldern har Peter Ahlquist ett enastående detaljrikt minne och går systematiskt igenom sin barndom och kan belysa signifikanta detaljer med en skärpa som man sällan stöter på i dessa sammanhang. Han måtte ha en hög kognitiv kapacitet och minnesförmåga, för att kunna härbärgera alla minnen, erfarenheter; minnas namn på klasskamrater och vänner, platser och händelser i sina händelserika barn- och ungdomsår från krigstiden och efterkrigstidens Sverige; om romantiska möten med en rad kvinnor (för man förstår att Peter är en kvinnornas man), ett kringflackande under femtiotalets Europasomrar, där han detaljerat och visuellt redogör för platser, chaufförer som han liftat med och människor han mött i Frankrike och Spanien – vilka författaren detaljerat och inlevelsefullt kan beskriva. Ett sådant enastående minne måste vara en enorm tillgång och en outtömlig kreativ oas att fylla på ur, för Peter Ahlquist liv har, av boken att döma, varit spännande och omväxlande. 
Som när han efter en viss kamp med en rival återfår sin första kärlek Barbro, och beskriver sina känslor för henne: ”Jag känner bara värme när jag håller min förtvivlade käresta i famnen. Jag är ju vinnaren. På nytt har jag vunnit dig. Du är min, bara min. Och vi hjälps åt att torka dina tårar. Och vi går en härlig vår till mötes.”
Eller den dråpliga gestaltningen om när han skildrar förförelsen av en flicka under femtiotalet, och avklädningen av den avancerade uppsättningen persedlar som användes vid den tiden och där Ahlquist i närmast burlesk  Piratenmanér jämför avklädningen med ömsningen av ålaskinnet.
Författaren har en enastående språkbehandling och det märks att han tidigare, innan psykologyrket, jobbat som lärare; även om ämnena inte vara svenska och språk. Av biografin att döma hade han dock lätt för att lära sig ett flertal europeiska språk, som han talade flytande under sina resor.  
Mot slutet av boken ger han en livfull gestaltning av i Pamplonas festyra, inklusive sedvanlig tjurrusning och besök på en corridan, som skulle kunna mäta sig med den stämning som Ernest Hemingway kan gestalta. Det är bara det att Hemingway dog samma år, vilket gör att Alhquist fiesta företas i hans fotspår. 
Det har nu snart gått ett decennium efter denna inspirerande gestaltning av den första delen av Peter Ahlquists händelserika liv. Man ser därför förväntansfullt fram mot en sammanfattande fortsättning på detta äventyr som är Peter Ahlquist liv. En historia som sannolikt kommer att handla om hur han utbildar sig till psykolog och psykoterapeut i spåren av pionjärerna inom området, skaffar sig fyra barn, ett sommarhus i Turkiet och påbörjar sitt skrivprojekt som resulterar i den fantastiska romanen Minnet av Renate, vilken häromåret utom. 

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar