fredag 22 juni 2018

Sirenernas sång


Enligt Wikipedia beskrivs hur Sirenerna, som enligt grekisk mytologi var tre vackra systrar, lockade till sig sjömän på havet för att sedan döda dem. 





Det är det här att livets krav – som tränger på – och som man måste förhålla sig till – det här att man måste – eller förväntas göra saker, som tar energi från uppgiften. Den där uppgiften, som är ens main interest; som man måste fokusera på – för att kunna hushålla med energin – särskilt när den är begränsad & man måste jobba 8 timmar om dagen – och inte längre är 20 år – och det lilla som blir över när man har jobbat sina 8 timmar – måste gå åt att fokusera på skrivuppgiften – Massor av saker som bara staplas på och som stjäl energi från det svåra, som man måste fokusera på om man ska må bra (en av sysslorna) –
Det innebär att man måste säga nej till en massa saker, som ständigt efterfrågas en – och som ligger i närheten av the main interest. 
Nu räknar jag inte in saker, som att sköta hushållsarbete och fokusera på relationer till barn och hustru, bygga väggar i hemmet för att ljudet in till sovrummet ska isoleras från tonåringarnas naturliga behov av att ostört få umgås med sina vänner – eller sköta trädgården. För sånt hamnar i en annan kategori – och tar bara tid från the main interest. 
     Det ger också en massa energi, som man behöver för the main interest, dvs. att skriva. Men inte skriva vad som helst, utan det skrivprojekt, som man just har för handen. 
Just nu handlar det om att bli klar med det som jag (som arbetsnamn) kallat ”diaryprojektet”, vilket skulle kunna tolkas som en dagbok – och förvisso hade den karaktären när det inleddes, men sedan ändrade form och blev mer av en ”fragmenterad slumpmässig biografi”. 
Det är ett svårstyrt projekt, för man tvivlar själv över värdet av det.
Men det känns som en viktig sak att ro i land med. 
För mitt problem – eller åtminstone ett problem, som var förhärskande tidigare, men som jag nu lyckats hitta en lösning eller förhållningssätt till – är att jag inte blev klar med saker. 
Jag påbörjade en massa saker, som jag sedan inte avslutade.
Det enda sätt jag kom på – eller jag ska väl inte säga ”det enda”, för det finns en massa andra aspekter – för att kunna bli klar med det, är att likt en blodigel bita sig fast i det. 
Det är dock svårt.
Det svåra är att tiden är så begränsad.
Jag jobbar mina åtta timmar om dagen. Jag cyklar till jobbet. Jag måste dessutom – eller tycker att jag behöver – ett antal timmar fysisk träning – förutom alla andra saker som man måste göra som medlem i en familj –
Nåväl, i slutändan är det några få minuter varje morgon som jag använder för att skriva några rader – eller jag ska väl inte säga skriva –  för nästan all av den lilla tid jag har, går åt att redigera det jag redan skrivit. Men i alla fall, den där redigeringstiden, riskerar ätas upp av diverse åtaganden som ständigt kryper in i mitt medvetandefält. Åtaganden som äter upp den lilla tid som jag har till mitt förfogande, och därmed riskerar förstöra den lilla tid jag har kvar för att bli klar med mitt livsprojekt, som det som det nu är tillräckligt svårt att kunna bli klar med, eftersom jag har så mycket annat som också måste göras – men också för att det finns en inneboende ambivalens över hela projektet & för att jag ständigt tvivlar över det jag gör. Särskilt när det gäller skrivandet. 
Det hotas från alla håll.
Exempelvis:

1. Jag måste gå en meditationskurs – och den idiotiska kursen tvingar en att meditera varje morgon – det äter upp den lilla tid jag hade kvar för att bli klar med mitt livsprojekt. För att skriva måste jag smita från meditationen.
2. Min chef ber mig läsa och recensera en bok & dessutom recensera en bok som jag redan läst – men som jag inte läste i avsikt att recensera (och det gör ju att man läser den med andra ögon) & därför måste läsa om igen.
3. En vän har skrivit en uppsats, där jag varit försöksperson och förhör sig (implicit) om ett omdöme om den, vilket innebär att jag måste lägga ned en massa tid på att läsa denna uppsats.
4. Min fru ber mig att diska undan och göra frukost till ungarna – innan vi ska iväg & göra en annan sak en viss tid – vilket äter upp den lilla tid som är kvar för att skriva färdigt just dessa rader.
5. En annan vän föreslår en intervju med en professor som ska ingå i ett annat nedsövt projekt – men som ändå kommer att innebära en massa redigeringsarbete, som ändå måste göras om det ska bli nåt vettigt av intervjun. 
6. Min bästa vän föreslår att vi ska skriva en essä eller novell om ett magiskt rendezvous som vi hade, och som skulle kunna vara en utgångspunkt i ett gemensamt projekt.

Allt det där är bra & saker jag skulle vilja göra, men gör jag dem, så förskjuter jag uppfyllandet av drömmen om att bli klar med my main project. Ett projekt, som dessutom är svårmotiverat, eftersom man endast kan röra sig centimeter för centimeter & inte kommer att få någon utdelning av slitet, på flera år. Och dessutom måste kämpa mot de egna inre demonerna – demoner som säger en massa kritiska saker om mitt main project och som jag ständigt måste bekämpa. 
För om man frestas av att delta i dessa föreslagna projekt hamnar man i den bipolära febern. Det där vansinniga kaostillståndet där man försöker pressa sig själv att göra mer än man orkar & i denna process faktiskt ändå åstadkommer någonting. Men där priset är att man blir trött (depressiv) och orkeslös & inte kommer att orka med the main interest
Men där just avsteget från the main interest, paradoxalt nog, även kan ge en injektion till the main interest. Vilket medför att jag skriver det här – som just är ett avsteg
Som jag gör istället för att syssla med the main interest.
Eller gå upp och göra frukost till ungarna.
Nej, jag tror jag laddar opp det här till min site. Eller blogg. Eller vad man ska kalla det –

Precis när jag ska göra det så ringer min fru (som är ute och handlar) och frågar om vi behöver fylla på med Gladpack till sommarstugan (hon är på affären för att köpa jordgubbar, som måste var färska & man därför måste köpa dom samma dag som man ska äta dom – tycker hon – medan jag tycker att det skulle kunna gå lika bra att köpa dom dagen innan – och det där är någonting som vi diskuterar varje år & har gjort i tjugofem år). Nåväl, jag måste gå upp från sängen där jag ligger och skriver det här på min Mac book Air & gå & kolla om det finns Gladpack & finner att det visserligen finns några millimeter på rullen – men hur ska man veta om det betyder att det finns en meter kvar eller om det är 2 decimeter & vad spelar det för roll? Sen måste jag irriterat svara på telefonsamtalet, innan jag åter kliver upp i sängen för att fortsätta att skriva på denna idiotiska text, som handlar om att jag har så svårt att säga nej till alla krav som ställs på mig & som förhindrar mig att bli klar med mitt skrivprojekt – som jag efter alla turer & alla lägen & där jag måste säga nej till alla demands & nu börjar tvivla på –



Inga kommentarer:

Skicka en kommentar