tisdag 26 juni 2018

Postmodern ideologisk reproduktion




218. Det är den där postmoderna tomheten som ställer till det, som sätter allt på ända, som gör en tveksam till det man gör; som att när man tittar på saker och fenomen med en andra anblick, så ser de så tomma ut, ihåliga. 
Om man t.ex. tänker på det här med psykoterapi. Det jag sysslat med i tjugofem år: Jag begriper fortfarande inte vad jag gör. 
Jag ser det som en slags konstruktion i det senkapitalistiska samhället, dvs. en slags aktivitet som är ett resultat av hur denna värld är konstruerad och ett medagerande i dess effekter. En slags pseudoaktivitet, som visserligen är min födkrok och som ger mig lön varje månad, men där de möjliga effekterna eller nyttan av arbetet inte så tydligt märks. Det lilla som man kan göra som psykoterapeut, för att påverka människor (vilket är en del av syftet med arbetet) är verkligen inte mycket – och kanske främst omedvetet eller sekundära effekter. Alltså den ev. påverkan som en sådan kontakt kan ha, handlar om symbolvärden; föreställningar som att den som hamnar hos mig, tror att jag, som psykoterapeut, kan bidra med en förändring. Föreställningar av typen: “Nu när jag börjat gå hos en psykoterapeut, har jag börjat göra något åt mina problem”. Vilket i sin tur kan innebära ett slags aktivering av viljan till förändring. Som i sin tur leder till att man tar itu med vissa vanor och ändrar dem. 
Det är kanske just den typen av föreställningar, som leder till förändringar eller någon slags utveckling? Eller att man då sätter igång med saker; terapin blir själva startpunkten till en transformationsprocess. Förändringsprocessen börjar kanske när man tar beslutet att gå till en psykolog. Men varför ska en sådan utveckling ske? Varför ska man förändras? Varför ska man hela tiden sträva efter att må bättre? Är det föreställningarna om potentiella förändringar, eller att man bör förändra sig, som driver folk till psykologer? Är kanske t.o.m. sådana föreställningar en del av problemet (att folk mår dåligt)?
       Det system människor framlever i, kanske reproducerar det illabefinnande som de bl.a. försöker komma tillrätta med genom att samtala om det de upplever?

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar