lördag 30 juni 2018

Doors of perception



402.  Det som jag tidigare tänkte som ett visst upplägg av den här textmassan, håller nu på att ändra sig & jag vet inte hur det i slutändan kommer att se ut. Men det lutar åt att jag kommer att ändra på den ursprungliga strukturen. Jag har ju tid att syssla med det här tills jag blir nöjd. Eller snarare tänker jag mig att jag får ta mig tid. Att jag inte behöver ha så bråttom. 
Som det nu ser ut – tankarna som jag fick idag eller som börjat växa fram de närmaste dagarna – är att… Ja, jag måste kanske förklara den ursprungliga settingen. Ja, det som hade blivit ett textprojekt som jag nästan kände mig klar med & t.o.m. hade skrivit inledning och avslutning till, har jag nu ändrat. Ja, från början tänkte jag mig – eller snarare det som växte fram & till slut blev en färdig form var: två textdelar, där del ett var mixade texter, trettio år gamla och en del två som var mina aktuella dagboksreflexioner, med självbiografiska återblickar. 
Tanken som jag nu istället har, är att ta bort del ett – och kanske senare jobba om den till en självständig textmassa genom att infoga ytterligare gamla anteckningar & istället fokusera på de dagboksanteckningar som jag framlägger här. 
Det verkar mer bli en slags arbetsanteckningar eller arbetsbok där jag också beskriver den process det innebär att skriva det här. Ett skrivande om skrivandet. 
Det är en vånda att komma igång. Att komma in i en text. Det är ofta en lång startsträcka. Ofta en massa förtexter, som man senare får slänga. En slags arbetsmaterial. Man får sålla bort det sedan.
Sen är det ju det där att man borde mer skriva i någon slags romanform, så man lättare kan gömma sig i texten. Inte vara så utlämnande som man kan bli en självbiografi & dagbok. Men nu blev det så. Jag får fortsätta på det här sättet. 
Jag har så lätt att ständigt ändra mig & börja på ett nytt projekt. Därför finns en mängd påbörjade projekt som aldrig blivit färdiga. 
Redan här har jag huvudvärk & svårt att komma vidare & hade heller inget att komma med när jag började skriva idag; det var alldeles tomt i huvudet – men det finns några idéer som låg där och väntade på att växa fram. En slags vaga visioner, som jag spontant fick kontakt med.
En tanke… Eller snarare var det en känsla, som kom till mig – var när jag tittade på en bild som en vän hade lagt ut på Instagram… Det var en slottsträdgård med häckar. & när jag såg den där bilden, så mindes jag en känsla som hade funnits hos mig för trettio år sedan. Den skulle jag vilja få fatt i, för jag tror att bakom den finns en massa annat som kan utvecklas.
Nu går jag upp för att hämta kaffe; jag drar mig för att kasta mig in i det kreativa flöde som man måste få kontakt med för att kunna beskriva den där vaga känslan, som jag påmindes om när jag såg Instagrambilden. 
När jag går upp för att hämta kaffe upptäckte jag att den dörr som jag nyligen byggt var lite trög, så jag letade upp en skruvmejsel för att justera skruven något – allt för att ”smita” eller undvika det som jag såg som en uppgift. Nåväl: 
Nu sitter jag här igen med mitt kaffe & lyssnar på deephousemusik i mina hörlurar, medans resten av familjen ligger & sover. 
Nu går jag in i texten:
Det är den där febriga kristiden på slutet av 1980-talet i Malmö... Det är en slags förtvivlan i känslan. Någonting om bostadslöshet. Jag som irrar omkring efter ett bo. 
Det är sommarkväll i ”minnesbilden”. Kan det vara under den tid jag tillfället bodde hos min galna vän R? Innan jag hade fått något eget boende? 
Det är sommarkväll och jag cyklar omkring i Malmös parker. Det är sommarkväll & skymning. Jag hittar den här häcken. Jag tror den ligger någonstans bakom muséet. Men den kan också ligga på något helt annat ställe; jag har senare försökt att hitta platsen utan att lyckas.  
Det är en förtvivlan i den här känslan. Men också den febriga maniska galenskap som finns i hopplösheten; en slags tilltro till att man ska hitta något ställe att gömma sig på – eller vid den här tiden handlade om att tillfälligt hitta en plats att vila lite innan R kom hem för kvällen, för det var han som hade nycklarna. 
Han kanske var borta? Kanske hade åkt till Köpenhamn med flygbåtarna som han brukade göra? Jag hade ett behov av att befinna mig någonstans i väntan på att R ska komma hem; det är en slags väntan på... Men det är en febrig väntan; det var som om jag plötsligt hittade ett nytt område av staden, som jag inte sett tidigare. 
Men det är den där tiden då jag var utan mark under fötterna; så som man känner sig när man inte har någonstans att ta vägen; inte något hem –
Det känns så oerhört avlägset det där. Nu när man sitter i sin borgerliga tillvaro. I ett hus, med familj och ett borgligt arbete i systemet. Man har liksom glömt bort hur det var när man inte hade någonting. Men i det här perspektivet framstår oxå den tiden som idyllisk. 
Tänk om man hade vetat då att det skulle ordna sig; att man till sist skulle hamna i den där borgliga tryggheten. Att man skulle få jobb & pengar – & ändå är man inte nöjd. Man drömmer ändå sig bort till den tid då man var utan allt; inte hade något hopp, inte pengar eller mat eller bostad och var helt beroende av en lynnig, schizoid galning, mr R, som inte hade några sociala behov överhuvudtaget – och enbart upplät sin lägenhet för att jag skulle kunna få bo där, eftersom jag själv hade låtit honom bo hos mig, i vårt korridorkök, när han själv blev helt paranoid av en granne, när vi var filosofistudenter i Uppsala, men herr R närmast helt oförmögen att prestera något i studieväg & därmed inte heller få studiemedel –
Jag tror föresten han läste estetik, men jag mindes honom mest för att han satt och stirrade på de andra eleverna, som satt i föreläsningssalarna. Han tittade på dem för att få någon slags kontakt. 
Jag började tala med honom vid något tillfälle. Han verkade ganska udda & såg nästan lite skrämmande ut med sin ”Charles Manson look”, med svarta stirrande ögon, svart överrock, basker och svarta hår. 
Jag var nog den enda som talade med honom…
Nej, så var det nog inte alls föresten. Han satt en sommar på statsbiblioteket i Uppsala – tillbringade all tid där – och jag hade träffat på honom igen & han berättade för mig om några vänner som han ”lärt känna” på biblioteket – men sen när han presenterade mig för dem så visade sig att det var helt ytliga människor – så man tyckte det verkade helt obegripligt att han kallade dem för sina ”vänner”, för de verkade inte alls vara intresserade av honom, utan helt självupptagna. 
Det var helt klart att de kom från en helt annan bakgrund än R. 
R var då & är ännu mer så idag – en utslagen galning med en fruktansvärt trasig barndom, med okänd fader & som enda släkting sin mamma som han bröt kontakten med under unga vuxna år. Ingen annan nära relation; helt ensam i världen & aldrig haft en nära relation eller levt tillsammans med någon. 
Jag såg honom för något halvår sedan i Malmö där han hade blivit en gråhårig gammal man som cyklade omkring och samlade pantburkar.
Och när jag gick förbi bostaden där han bodde på 1980-talet, så fanns hans namn kvar i trappuppgången. Samma lägenhet under alla år. 
Men fröken M, som jag hade en kort galen relation med under de här åren bor inte kvar där hon bodde då & jag har ingen aning om var hon finns & om hon överhuvudtaget fortfarande lever. 
Hon var också en trasig människa – jag umgicks nästan mest med trasiga människor – eller berodde det på att de flesta är tilltufsade på olika sätt? 
Den här känslan från en febrig kväll i Slottparken eller var det kan ha varit, som jag associerade till när jag såg det här Instagramfotot – ja, den här febriga känslan av att jag var nära någon slags febrig galenskap – men det var inte någon paranoid rädsla – det var mer av en slags ”varm” mani, men det var inte galenskap; det var bara en galen, febrig, passionerad känsla inför livet (fast inte passion i den bemärkelsen att den riktade sig mot en person) – inte för att man såg något hopp, just i den situationen då man irrade omkring i Slottsparken eller hittade en parksoffa bakom muséet och vilade på tills R kom hem från Köpenhamn & man kunde få sova inomhus – 
Det är mörkt ute; det börjar skymma. Man kan se den mörka himlen... Men det är varmt & man kan vara ute. 
Det är nåt i minnet om att det kan ha varit vid tiden för Malmöfestivalen. 
Men det borde inte vara det; för då hade det varit en massa folk som hade irrat omkring här, eller att man hört en massa ljud från orkestrar & underhållning – men det finns det inte i den här minnesbilden. Det finns bara ensamhet, galen passionerad ensamhet, utsatthet – fast allt är ju relativt & när man tänker på alla flyktingar i världen, så hade jag rena lyxtillvaron, som ändå var i mitt land & hade möjlighet att få pengar till mat & potentiellt oxå möjligheter att få en bostad & hade släkt som brydde sig – även om jag under den här tiden i Malmö, tycks ha varit helt ensam.    


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar