lördag 23 juni 2018

Att skriva eller inte




Lars Gullin hette en känd svensk jazzmusiker, som producerade odödlig musik, särskilt under särskilt femtiotalet. Hans dröm var att bli koncertpianist och i avsikt att nå detta mål studerade han vid Kungliga Musikhögskolan i Stockholm. 
För att försörja sig gjorde han en del jazzspelningar, där han spelade barytonsax i olika jazzorkestrar. 
Med tiden blev han en mästare på sin barytonsaxofon och en del av de inspelade styckena är idag odödliga. 
Han blev aldrig koncertpianist, men det han gjorde för att försörja sig – som han såg som en mindre viktig aktivitet – istället blev det han blev ihågkommen för och som fortsätter att skänka oss jazzdiggare glädje. 

Eller författaren Stig Dagerman, som 1948 fick i uppdrag att åka till Frankrike för att skriva en skildring av sina erfarenheter med titeln ”Fransk vår”, som en tänkt fortsättning efter framgången med den tidigare boken ”Tysk höst”, vilken gestaltade effekterna av andra världskriget, men istället skrev boken ”Bränt barn”, som handlade om något helt annat.
Poängen är att det man gör som biaktivitet, vid sidan om, kan bli ens huvudaktivitet. Perspektiven kan skifta. Fokus och bakgrund. 
Eller som det står i Psaltaren ”Stenen som husbyggaren ratade har blivit en hörnsten”.  

Så för mig, som fokuserat på my main interest, nu tagit tid att skriva ned mina tankar om the main interest, åtminstone temporärt, har gjort att själva ”biprocessandet” skiftat från bakgrund till fokus. Alltså denna text om själva processen har blivit viktigare än det som jag hade som föremål för processandet.
Andra exempel kan vara: Man skriver en dagbok, men kommer på att själva dagboksskrivandet, som används för att processa vardagens upplevelser, kan bli centrum för vardagen eller ”produktionen” eller reproduktion eller omskrivandet, rewriting

Denna ideologiska reproduktion, som är själva grundbulten i the world we are living in today. Där konsumtion och reproduktion av varor och tjänster, skiftat fokus till meningsskapande och ideologisk reproduktion, som tankar, idéer, musik, meddelanden på Instagram eller inlägg på Facebook. Det som väver vår värld – jämfört med tidigare då vi sysslade med mer konkret reproduktion, som brukandet av jorden för att äta eller produktion av konsumtionsvaror i fabriker. 

Det kan också vara följande: Jag blir upptagen med att skriva en novell om ett restaurangbesök, men istället fastnar i att fundera över om jag egentligen vill göra det eller om hur svårt det är att komma igång eller om jag har svårt att starta något som jag själv inte initierat. Eller att jag blir så förtjust i denna självinitierade aktivitet – som är en slags reaktion på det jag fått ett förslag om att göra – att jag istället fokuserar på den. Vilket samtidigt innebär att jag flyr från det som är min huvuduppgift, eller som jag tänker är min huvuduppgift. Eller är det det? Kan huvuduppgiften kanske skifta, så att det jag upplever som en huvuduppgift blir olika saker som jag för tillfället definierar som just huvuduppgift? Eller behöver något att reagera mot för att kunna komma igång att göra något överhuvudtaget? 

En annan sak som jag märker när jag sysslar med denna ideologiska reproduktion är att jag skriver om en del av det som jag tidigare gett uttryck för, i det som jag kallat för min huvudaktivitet, eller main interest. Samma tankegångar återkommer. 
I olika former.
Det är också det här svåra – att man skulle kunna hålla på med det här skrivandet hur mycket som helst – men att livets krav & allt man måste göra, gör det svårt att syssla med skrivandet. För det tar tid från annat som också måste göras. Som att se till att vardagen fungerar. 
Just nu kan det innebära att umgås med mina barn.
Eller att klippa gräset i sommarstugan. 
Det här skrev också Stig Dagerman om i en novell från 1949  kallad ”Varför mörda basfiolen?”. 
Åtminstone tolkar jag den så. 
     Ska jag syssla med att skriva eller ska jag vara i ett relaterande?

1 kommentar:

  1. Det lilla ordet "eller"i sista meningen är intressant: visar helt visst på kluvenhet. Förslag till ny formulering av frågan: Kan jag syssla med att skriva och vara i ett relaterande??? Inte samtidigt, men växelvis? För långvarig odling av samma gröda på samma plats ger sämre skörd, läs kväver kreativiteten. "Det är i mellanrummen man träffar på det oväntade. Försvinner de försvinner också utrymmena för fantasi, kreativitet och eftertanke" (har jag läst någonstans - kanske detsamma som Bodil Jönssons begrepp "ställtid", och den är viktig).
    F.ö. denna din kluvenhet är något kvinnor (inte alla, men många) upplevt och kämpat med i långa tider. Som pensionär tänker man sen, att nu äntligen kan jag ägna mig åt det jag önskat, men startsträckan från tanke till handling är inte helt enkel. OCH nu kan man inte skylla på bristande tid, nu gäller bara den egna initiativförmågan. Fast det händer att den faktiskt infinner sig...

    SvaraRadera