onsdag 16 maj 2018

Ode till ensamheten





1. Jag lever ensam och isolerad – fysiskt sett. Jag har inte rört vid en människa på lång tid. Jag har visserligen klappat en hund nyligen, men det är ju en annan sak. 
Måste man röra vid varandra? Man ser det på filmer, läser om det i böcker och ser hur människor omkring en har fysisk kontakt. Men jag förstår inte varför! Det är som om jag saknar kunskap om denna mänskliga erfarenhet. Som om det inte ingår i min värld. 
Måste man röra vid varandra?
Jag känner mig onormal eftersom jag inte ingår i en fysisk gemenskap, men ser att andra har en sådan. Det bekymrar mig. 
Jag inser samtidigt att det finns en längtan inom mig, att få röra vid någon, men jag kan inte göra något åt den! Det känns som om jag skulle sträcka mig ut efter någon, skulle det vara som att  beröra ett glödgande järn. Livsfarligt! Alltså kryper jag in i mitt skal och tränger tillbaka min önskan. Jag låtsas som ingenting och pratar på med människor jag möter, som om jag inte vore det minsta berörd. 
Oberörd, oberoende – jag behöver inte någon!
Ett närmande kan också innebära att jag aktivt tar initiativ till kontakt. Det är lika farligt det. 
Alltså förblir jag ensam. För jag kan inte komma ur min ensamhet! Det känns som att sitta i ett kylskåp. 
Jag försöker lära mig trivas i kylan, utan någon tanke på att släppa in lite värme. Att släppa in värme skulle bara göra ont. Det skulle vara som att använda en varmluftsfläkt mot en förfrusen kroppsdel. Den skulle förstöras!
Medvetenheten om instängdheten i kylskåpet finns inte hos mig hela tiden. Den blir jag mest påmind om, när jag avvisat möjligheter till närmande och kärlek; vid tillfällen när jag styrt bort dessa möjligheter, därför att smärtan skulle vara större än de eventuella värmande effekterna. Det är alltså smärtan som skrämmer mig. Jag är rädd att gå sönder om jag öppnar upp all den inneboende längtan som finns lagrad. Jag skulle överväldigas av den. De inkapslade känslorna är för starka för att kunna hållas kvar inom mitt psyke. Verkligheten skulle brytas sönder och omedvetna delar skulle gallopera rakt ut ur väggen och jag skulle inte kunna veta om de var från verkligheten, eller härrörde från förträngda delar av mig själv. 
Jag vill inte gå sönder. Jag är rädd att min omvärld inte skulle klara av att lappa ihop ett sprucket psyke. Jag är rädd att jag skulle riskera hamna på en psykiatrisk vårdavdelning och bli drogad med psykofarmaka, eller att den frambrytande ångesten skulle göra livet outhärdligt. 
Alltså är det säkrare att vara instängd i kylskåpet och åtminstone ha en någotsånär sammanhållen verklighet.
      Men jag kommer inte undan. Kylskåpet gör sig då och då påmint och jag blir medveten om att delar av verkligheten och av mänsklig erfarenhet är undantagna mig. Jag måste ta mig ut någon gång. Jag längtar därför efter en plats där jag kan brisera. Där man kan ta hand om det sargade barnet inom mig. Men en sådan plats har jag inte funnit.


2. Eller så misstar jag mig: det kanske inte är något problem; jag kanske gör saker till problem för att slippa handla, och kasta mig in i det okända? Ty om jag ”bestämt” att det är som jag beskrivit det, kan jag ju gömma mig bakom denna idé eller konstruktion och välja att se mig som oförmögen och därmed slippa hamna i ångestfyllda valsituationer. Jag vet inte vad som är sant; jag är osäker, vacklande, tvehågsen, okunnig. Jag har ingen bakom min rygg som säger: såhär ska du göra – det här är det bästa sättet! Jag har inget att gå efter. Jag kan bara följa mina föreställningars värld och se var jag hamnar. Och sen kanske ändra riktning och ta en annan väg. Och därför händer ingenting i mitt liv. Dagarna rullar på och jag stannar bara upp ibland och undrar: varför är jag så isolerad? 

3. Man borde kanske inte fundera så mycket? Det är sant... Men det är inte så lätt att bara sluta fundera. Jag har hållit på och funderat i hela mitt liv, så det är inte så lätt att sluta sådär rakt av. 

4. Jag läste i en bok att man skulle utsätta sig för den den ångestskapande situationen och vänta tills ångesten går ned och erfara att man faktiskt inte blir tokig. Det verkar ju rimligt. Men nu är det ju så att man knappast kan låta sig vara kvar i ångesten. När den når en viss nivå flyr man. 
Författaren menade dock att om man t.ex. har en trygg person närvarande (någon ”att hålla i handen”) så kan man klara det. Men om det är som i mitt fall: att just närheten till människor skrämmer mig, så får det ju motsatt effekt. Det blir bara värre. Där måste jag istället vara ensam med ångesten och rädslan. Eller utsätta för den jobbiga situationen och erfara att jag inte förlorar förståndet. 
Men om jag blir tokig då? Om jag får en regression ned till spädbarnsstadiet och erfar samma smärta som när mina infantila behov blev avvisade. Tänk om...
Men å andra sidan hjälper det ju inte att ligga kvar i sängen och grubbla, och pränta ned navelskådande introspektioner på ett papper. Jag kommer ingen vart med det. Jag måste gå ut i verkligheten och se vad som händer! Men vad ska jag göra? Promenera omkring på gatan? Ringa någon av de jag känner? Varför ska jag ringa dem? Jag är inte intresserad av någon speciell. Jag ser allt för tydligt deras dåliga sidor: jag vill inte dras in i deras liv. Dessutom är de för farliga: jag möter dem på jobbet varje dag, och jag vill inte blanda ihop privat- och yrkesliv. Det är för omständligt, för mycket hinder. Jag får sitta här och vänta tills någon lämplig dyker upp i mitt liv. Men det dyker aldrig upp någon lämplig: jag hittar alltid något fel. 
Jag får strunta i att tänka efter så mycket; kasta mig in i relationer som även visar brister. Men varför ska jag kasta mig in? Jag kan väl inte motivera mig att kasta min in i något halvbra? [”Nej, då får du sitta där! Kasta dig in i något som ser ut att vara halvbra – utan att ha garantier – och se vad som händer: allt behöver inte vara förnuftigt!”
Jag vet fortfarande inte vad jag ska göra. Jag tror jag struntar i att göra något alls. Jag får dansa med i livet och se vad som händer (och då kommer naturligtvis inget att hända). 
Varför ska jag göra något? 
Nej, jag gör ingenting alls; jag ser tiden an. Smakar av minut för minut. Det finns ingenting att göra.  

5. Om jag skulle känna åtrå  till en kvinna blir jag bara frustrerad, ty jag vet att den inte kan få något utlopp. Det är lika bra att stoppa den – det gör för ont annars. 
Upplever jag sexuella impulser kan jag inte koppla dem till en kvinna (eller man – det är lika ”farligt” det). Jämfört med att känna smärta är det bättre att förbli ensam och längtande. Ty den smärtan är outhärdlig. Jag skulle upplösas om den kom in i mitt psykiska system.
Men jag vill komma ur det här! Jag vill ha tillräckligt med styrka för att ”överleva” skamkänslorna, smärtan, förintelseångesten.

6. Det är inte säkert att mitt själv skulle förintas i ett genuint möte, det är mest min rädsla för det, som är problemet. 

7. Mildred har uttryckt något som kan tolkas som intresse. Men jag har ingen kraft att fånga upp det, göra något av det; besvara de svaga antydningar som ligger i luften, trådarna som är utlagda. Hennes ”intresse” leder bara till att jag får en viss liten kraftinjektion, så att jag vågar närma mig Sandra en aning. Eller Sara. Men enbart i den utsträckning att spelet möjligtvis mycket svagt kan skönjas. Aldrig några verkliga, riskfyllda steg. Skulle det brännas för mycket, skulle jag se till att dra mig ur, t.ex. genom att inte visa några signaler alls, vara helt likgiltig, låta henne bli osynlig. Jag måste kämpa en hel del för att upprätthålla gränserna mellan formell kamratskap och potentiell kärlek. Jag är för rädd för att slukas av den, bli uppäten. Jag förstår också att om jag dras in mot Mildred, kommer jag att förlora både Sandra och Sara. För man kan inte framstå som ”potentiellt objekt” – och därmed kunna ackumulera den bekräftelsekraft som en pyrande åtrå genererar – ifall man skulle vara tillsammans med någon av dem. 
Antar att jag blev tillsammans med Mildred (vilket vore lika osannolikt som att ett mirakel skulle inträffa), då skulle jag samtidigt förlora de andras eventuella intresse. Ty alla tre jobbar i min närhet och skulle märka om något var på gång. Jag måste därför se till att söka ”offer” utanför min professionella sfär, så jag kan ha mina tre fantiserade potentiella objekt kvar. 
Jag är alldeles för beroende av bekräftelse för att våga älska en person. Det skulle vara att satsa allt på ett kort. Jag behöver den kollektiva bekräftelsen för att existera. Har jag en viss distans till den, inbillar jag mig att jag kan manipulera och upprätthålla en viss jämvikt i mitt psykiska system. 

8. Jag tror att många av mina svårigheter dessutom beror på att jag har en bräcklig förmåga att sätta gränser. Jag har svårt att säga nej – att kräva utrymme för mitt själv. Jag drunknar i dem jag kommer för nära, och mitt enda sätt att undvika utplåning – när de kommit för nära – är att fly. Jag måste lära mig att erfara mina egna behov och respektera dem. Bara då kan jag tillåta att någon befinner sig i min närhet. 
Men det är otroligt svårt att lära sig en sådan sak när man redan från början tvingats att förneka sina egna behov och tvingats anpassa sig till andras. 
Jag behöver hitta självobjekt och förebilder som jag kan internalisera.

9. Jag mötte Mildred. Jag dras in. Jag låter det ske. Men det är en skör process och den kan när som helst dö. Jag vill inte ta ut en enda sekund i förskott. Jag smakar av nuet; jag tillåter mig njuta av känslan. 
Men eftersom jag är så ambivalent – i synnerhet om det inbegriper hela mig: min lust, min skam, min smärta, min själ – splittras det möjliga mötet upp till flera (som i slutändan inte blir några möten alls). 
När man närmar sig en person, så dyker tio andra upp  som ropar och lockar: ”Ska du inte ta mig istället?” Det gäller att hålla fast vid ett objekt. Och där kommer viljan in; där räcker det inte längre med enbart mina egna känslor. För mina känslor vill gifta sig med hundra kvinnor – samtidigt; mina kvinnobilder är splittrade i ett myller av ansikten. Jag måste vilja välja Mildred! Och våga vilja det. Och tro att jag är värd att älskas; att jag duger. 
Omgiven av ett tunt skyddande skal av ganska primitiva metoder för att skydda intrång, i det innersta rummet. Man är rädd att brisera som en bomb och att det sköra innehållet kommer ut och impregnerar rummet, med bittra tårar och otröstlig sorg. 

10. Efter man varit i tortyrsituationen där demonerna virvlat i luften – med attackerande hajkäftar – och kommit ut och inte gått sönder, och plåstrat om sitt jags gränser (ibland ser jag bilden av mitt ”själv” som en kaotisk kärna i mitten, omgiven av ett skyddande skal som med hjälp av olika metoder hanterar omvärlden för att hindra den innersta kaotiska kärnan att läcka ut), kan man känna att självet vuxit. Då kan man ibland känna sig stark som en superhjälte. Och när mitt själv är starkt, är omgivningen ren och klar – och inga paranoida antydningar surrar omkring utan att låta sig fångas och spikas fast. Ty paranoian finns där i stressfyllda situationer: när jag blir pressad, kritiserad, eller det är risk att jag ska bli förälskad och det finns förväntningar om att även jag ska sträcka mig ut och ta initiativ och avslöja min åtrå efter personen ifråga. 

11. Jag ligger här i mitt glashus, en Narkissos som bara har sig själv att spegla sig i. Jag gräver allt mer inåt i mig själv, in i min obotliga ensamhet. Och jag finner inget annat än min spegelbild. En förvriden bild, sönderhackad, grovhuggen, sorgsen, plågad, grotesk, nöjaktigt hoplimmad av hopplockade, slängda delar. 
Inne i mig krälar en orm som kontrollerar mig och underlåter mig njuta; det finns ingen plats därinne där jag kan finna  frid. Ormen har nycklar, även till det innersta; jag kan inte gömma mig i golvet – utlagd, tillplattad, tvådimensionell – för då hittar jag inte mig själv. 
Jag kan inte få värme hos någon levande varelse. Ty alla är potentiella mördare som väntar på att få tugga i sig mitt kött med sina hajkäftar. 
Om jag inte ska bli jagad in i döden måste jag möta min inre bödel. Och detta möte kan jag göra med vem som helst. Ta det svindlande steget ut i mörkrets gapande tomhet. Och falla, falla, falla. 
Pusselbiten är bortryckt ur mitt själv. Jag måste väva ett eget nät av finspunna trådar, skapade av det jag fått mig till livs, läst om, tagit in, observerat etc. Ett mycket bräckligt nät...
Just nu vet jag inte var ingången finns, just nu vet jag inte vad jag ska göra, just nu längtar jag bara efter att få domna bort och sjunka in i mig själv, in i drömmens rike. 
Anklaga mig inte för att skåda i naveln! Det här är blodigt allvar: jag söker förtvivlat mig själv!
Jag känner inga känslor! Den enda affekt som existerar i denna organism är nervositet. Det är det enda jag kan gå efter, följa, formas av. Det enda som kan visa mig om jag är på rätt väg. Eller om jag avvikit. Det är alltså frånvaron av dallrande nerver, som visar att jag är på rätt väg. Men om ormen vaknat till liv och låtit min kropp vibrera med den frekvens som motsvarar nivån av olust, så har jag hamnat fel. 
Jag börjar förstå att min sanning är ett falsarium, byggd som en fördämning mot smärtans kaskader. Det skyddssystemet jag fått bära med mig som en tung och ganska opraktisk rustning. Alldeles för grovhuggen för att vara användbar i det vuxna livets olika skiftningar. 
Hur ska jag kunna lägga av min medeltidsrustning? Vad har jag kvar som kan skydda mig mot livets attackerande spjutspetsar? Var ska jag få ro och en möjlighet att klä mig i en modernare utstyrsel? Hur ska jag överleva som naken, oskyddad, sårbar?
Jag tror inte jag kommer att ta av rustningen, förrän jag är säker på att överleva utan. Ty livet är det enda jag har.

12. De jagar mig ur mitt gömställe med blåslampa, min lägenhet. Men jag biter mig kvar. Jag samlar kraft för att orka skaffa ett nytt ställe. Självets resurser är begränsade och jag måste hushålla med min energi.
Jag fruktar separationen från symbiosen; jag är en trygghetsnarkoman: mitt behov av trygghet är omättligt!

13. Jag tittar i gamla dagböcker från 1947: jag var lika rädd för närhet då, lika ensam, lika oförmögen att känna åtrå; lika osäker när jag kom i kontakt med människors vibrationsfält. Det är som om en pusselbit är uttryckt från mitt väsen: förmågan att möta människor. Jag försvinner när jag kommer för nära, förlorar förmågan att se, blir osäker, blind, rädd – som om jag bara kan se människor på långt håll: uppslukad av dimman när de är inom räckhåll. Gud, hur ska jag göra för att lära mig leva utan människor?

14. Mina försvarssystem är bräckliga: jag kryper in under ett autistiskt skal när signalerna utifrån hackar för mycket på mig. Jag drar täcktet över huvudet, korkar igen öronen med öronproppar, stänger av mobilen och konsumerar tjugo centiliter starksprit. Jag kryper in i mig själv, vilar, samlar kraft. Och så ut igen. Med magnerver som trasats sönder av rakblad och glasbitar – glasskärvorna ligger där och klirrar när självet fått stora bitar bortryckta av den belastning det innebär att leva i världen; när man ljugit, svurit och låtsas vara arbetssökande för att få pengar till mat, skydd och värme.
Jag ropar ur min bottenlösa brunn efter mänsklig värme. Hjälp mig ur min instängdhet! För jag kan inte ta mig ut själv – jag måste lyftas upp. 
Men skulle någon sträcka ut sin hand emot mig skulle jag inte tro honom eller henne. Jag skulle misstänka att det var någon del i mig som han var ute efter och ville utnyttja, speglas i eller visa upp för sina bekanta: min duktighet, min vänlighet, min prestation. MIN PRESTATION! Inte jag! Min prestation, det jag gör... Hur skulle någon någonsin kunna älska det ruttna barn som kryper omkring under min hud? Jag tillhör de fördömda, de som slängts på soptippen. De som blivit så svikna att de inte kan tro längre. Jag lever bara för att visa upp hur det går om man sprättar upp en infantil själ; vad som händer när man öppnar en konservburk och sörplar i sig dess innehåll, dess livgivande vätska av godhet, kärlek och sanning (som om världen skulle bry sig). 

15. Om man kunde välja, skulle man ta och glömma bort sina erfarenheter, all den barlast man släpar omkring med. Man skulle då kunna vara fri att leva i nuet. Man skulle inte vara så rädd, svag och osäker. Man skulle välja att vara lugn och säker. 
Men nu är det inte på det viset, och man ser sig om efter en liten cell att parkera sitt kött i, fram till dödens maskar tar sig an och förvandlar ens lekamen till mull. 

16. Att vakna till en ny dag, känns som att vända sida i livets bok. Varje dag har sin egen grundstämning, distinkt från den föregående. Okänd, outforskad, löftesbärande...

17. Skillnaderna i de olika mötena med människor under livet beror inte så mycket på att det är olika människor du möter, utan att du har vandrat olika långt på livets väg, att du har nått olika erfarenheter, olika mognadsstadier. 

18. Jag bär med mig min oförlösta smärta. Ibland glömmer jag bort att den finns. Men mina handlingar avslöjar existensen av den. Jag tror ibland att jag kan lura mitt arv, min börda – men den kommer alltid ifatt. 

19. Jag ser till att döda min kärlek, redan innan den uppstått. Jag ser till, jag ser till...? Jag vet inte om jag kan göra så mycket: jag styrs av krafter som ligger långt utanför min medvetna kontroll. Jag för arvet vidare, smärtoarvet...
När hon kommer för nära och det är risk att det ska definieras som om vi vore på väg att bli ihop – att det ska kunna tolkas som ett möjligt kärleksmöte, och inte enbart kamratskap, vänskap – ser jag till (eller mina omedvetna krafter, ser till) att jag riktar mitt ansikte mot någon annan. För att fördela mina nära relationer på flera – och därmed inte komma nära någon alls.

20. När jag var fem år högg jag av mitt vänstra ben. Alldeles vid ledkulan, articulatio coxae. Jag stod inför valet att skrika mig till döds eller göra en självstympning. Jag valde det senare, för jag var för rädd för dödens förintande svarthet. När jag väl huggit av benet blev jag stum: jag slapp känna smärtan. Jag var t.o.m. ganska nöjd med min tillvaro, kunde skratt och vissla.
Nu letar jag desperat efter mitt förlorade ben! Jag vill ha tillbaka det: jag vill bli hel igen!

21. Depression. Man ger upp. Man känner sig nästan som den gamle Emile Cioran, som skrev bittra texter om sin hopplöshet. Har man sjunkit ned i träsket kan man inte göra annat än att konstant försöka beskriva det. Man kan inte låtsas som om det inte fanns. 

22. (Det gäller att leva i nuet!) Man måste glömma sin historia. Och alla teorier om psykiska determinanter. Teorier gör en fången: man bygger sig ett fängelse av det gamla, byggt på tidigare erfarenheter. 
En teori säger att det är risk att jag drabbas av en psykotisk regression om jag återskapar det symbiotiska klimat – som skulle kunna uppstå om jag inleder ett kärleksförhållande med någon – som fanns under min spädbarnstid. För jag har fått för mig att den tiden var ganska kaotisk och smärtsam. Dessa utsikter skrämmer mig. Man kan ju inte frivilligt riskera förståndet! 
Om man håller dessa determinanter i medvetandet (eller någon annanstans), vågar man ingenting. Man måste tro! Man måste leva i nuet (Mirakler inträffar!)

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar