onsdag 9 oktober 2013

Postmodernism och psykodynamisk psykoterapi - ett utkast


Begreppet postmodernism introducerades på 1960-talet, men det var först ett par decennier senare som den psykodynamiska psykoterapin försökte integrera postmoderna tankegångar, vilket tillsammans med den relationella vändningen ledde till en förnyelse av psykoterapiområdet. De reflexioner som utgör postmodernismen är dock inte en sammanhållande teori, utan en mängd influenser, där såväl äldre teorier blandats med som teoriutvecklingar av senare datum.

Eftersom postmodernismen tidigare inte presenterats i denna tidskrift, avser jag att i denna artikel summariskt introducera några exempel på postmodernismens påverkan på den psykodynamiska psykoterapin.

Begreppet postmodernism började användas inom arkitekturområdet och betonade blandningen av olika stilar; från en tidigare strävan efter enhetlighet, började en uppluckring ske under 1950-talet, som uppmuntrade att byggnadsstilar från olika tidsepoker, fritt blandades i en kreativ nyskapande, fragmenterande estetik (Jencks, 2011). Detta sätt att tänka spreds sedan vidare till områden som konst, litteraturvetenskap och socialvetenskap – där det i nästa led kokades ihop med influenser från såväl strukturalism, poststrukturalism och postempirism (Gergen & Gergen, 2012).  

Postmodernismen hade störst popularitet under 1980- och 1990-talen, då nära på varje boktitel antingen innehöll begreppen ”social konstruktionism” eller ”postmodernism” (Hacking, 1999). Efter millenniumskiftet har inflytandet från postmodernismen dalat något (Ruin et al, 2011; Frie & Orange, 2009), men många menar att postmodernismen fått en renässans under senare tid (Jencks, 2011).

I det följande kommer jag att diskutera kritiken mot den empiriska vetenskapssynen, definiera den sociala konstruktionismen, ta upp den postmoderna representationskritiken, diskutera vilken psykoterapiform som är mest postmodern, exemplifiera hur förståelsekonsten utvecklats och kortfattat beröra utvecklingen av den relationella psykoterapin och dess koppling till postmodernismen. Syftet är att visa att den psykodynamiska psykoterapin både formats och influerats av det nyskapande och kreativa tänkande som framträder inom postmodernism och social konstruktionism. Stundom kan dessa influenser uppfattas som mycket radikala, nästan som man kan tala om ett nytt sätt att se på psykoterapi; som en ny psykoterapi – en postmodern psykoterapi.

Postmodernism och psykoanalys
Psykoanalysen sågs tidigt som ett exempel på en postmodern reflexivitet, med dess betoning av de omedvetna krafternas influens på det rationella tänkandet. Av många har därför Sigmund Freud framhållits som en tidig företrädare för postmoderna tankegångar (Loewenthal & Snell, 2003).

Den tidiga psykoanalysen kämpade dock samtidigt med att vinna erkännande från vetenskapsområdet och dess positivistiska ideal. Psykoanalysen blev därför samtidigt färgad av den modernism som postmodernismen var en reaktion emot. Exempel på mer modernistiskt färgade föreställningar, är tankegångar som: ”där detet är, ska jaget vara” eller ”att göra det omedvetna medvetet”. Det var alltså, inom den tidiga psykoanalysen – via förnuftet som den moderna människan skulle komma tillrätta med den irrationalitet som ställde till problem för henne. Något som alltså ställdes på ända via den senare postmodernistiska reflexiviteten.

Många av de tidiga postmoderna tänkarna var positiva till psykoanalysen, exempelvis sociologen Jean Baudrillard (1994), vilken diskuterade sambandet mellan det omedvetna och den hyperverklighet som han upplevde började ta form under 1970-talet.  Eller Jean-François Lyotard, som brukar anges som själva upphovsmannen till begreppet postmodernism, vilken i en artikel analyserade den postmoderna självreflexionen i termer av begrepp lånade från Freuds ”remembering, repeating and working through” (referad i Elliot & Spezzano, 2000). Analytiker som Jacques Lacan har även varit en stor inspirationskälla till postmodernt tänkande, även om Lacans verk innehåller såväl moderna som postmoderna tankegångar (Frie, 2009).

Modernism, postmodernism och postmodernitet
Modernismen skulle kunna beskrivas som den förhärskande synen på vetenskapens uppgift under 1800- och 1900-talen, där betoningen låg på föreställningar om att med hjälp av förnuftet, vetenskapliga och teknologiska framsteg skapa en allt bättre värld.

Postmodernismen kan ses som en reaktion mot de ibland osynliga ideologiska föreställningar, vilka låg bakom världsförbättringsidealen, men också mot de negativa bieffekter som följde i dess släpspår, som att vissa länder och kulturer missgynnades, men också att framstegen skapade miljöproblem och kulturell likriktning.

Man kan också se postmodernismen som en slags självkritik. Postmoderna tankegångar skulle med andra ord kunna ses som om moderniteten tog en självkritisk betraktelse över sig själv.

Många har också beskrivit att den tid vi nu lever i, med dess kommunikationsexplosion, datorernas allt ökade betydelse, det intensifierade informationsöverflödet och internets utbredning; skulle kunna betecknas med begreppet postmodernitet, med andra ord en omformulering och utvidgning av begreppet, som mer innefattar den tid vi lever i (Jameson, 1991).

Representationskrisen
Det kanske mest utmärkande draget inom postmodernismen är det som brukar kallas för ”crisis of representation” (Gergen, 1994). Ett slags ontologiskt tvivel som bidragit till att tilltron till empirisk vetenskap och positivism, eller det som förenklat brukar betecknas som modernism, naggats i kanten. (Ontologi innebär en beteckning på hur världen eller verkligheten egentligen är, något vi aldrig kan få full kunskap om.) Inom representationskritiken förekommer ofta tre begrepp som tillsammans handlar om denna bristande tilltro: antiessentialism, antirealism och antifoundationalism (Hart, 2004).

Med antiessentialism avses föreställningar om att det saknas en naturlig och grundläggande ”mänsklig natur”. Istället ses denna som historiskt formad och kulturellt bestämd. I dessa sammanhang ifrågasätts föreställningar om ett djupt liggande, ursprungligt ”jag” eller en personlighet som är ”inifrån kommande”. Enligt det här synsättet bestäms personligheten mer av den påverkan som omger individen och som därmed formar personligheten – något som naturligtvis inte psykoterapeuter är främmande för, men kanske inte i den extrema, närmast behavioristiska position som skulle kunna härledas ur en postmodern epistemologi (kunskapslära). Inom postmodernismen talar man om att innehållet i medvetandet definieras utifrån de speciella kulturella sammanhangen och den tid vi lever i. Det finns inte någon en gång för alla given universell sanning och är inte heller något som kan nås eller ens eftersträvas – även om vi ofta önskar att det vore så (Gergen & Gergen, 2012).

Det kanske kan låta som självklarheter för många, men föreställningar om hur vi ska tänka och bete oss mot varandra skiftar kontinuerligt över tid och det är omöjligt att ställa upp en gång för alla giltiga principer för exempelvis ”en god barnuppfostran”. De principer vi utgår från i vår tid, är kulturspecifika och utgår, för vår del, huvudsakligen från ett tidsbundet Västerländskt perspektiv – som vi dessutom ofta är ovetande om och blinda för, men samtidigt upplever som ”sanningar”. För några hundra år sedan eller i en annan kultur, hade principerna varit helt annorlunda.

Vissa skulle visserligen kunna hävda att det finns mängder med empiriskt stöd för våra uppfattningar, men mot detta kan invändas att de premisser som dessa undersökningar bygger på, redan riktat in sig på ett visst sätt att tolka vår verklighet och därmed delvis angett vad resultaten av undersökningarna ska visa.

Utifrån en antiessentialistisk uppfattning är det svårt att föreställa sig meningsinnebörder, som är oberoende av det mänskliga medvetandet. Dessa är istället alltid intentionella och grundade i medvetandet, samtidigt som de har en social dimension och därmed en slags gemensamma metaöverenskommelser. Det går med andra ord inte att föreställa sig en ”ren oförfalskad verklighet”, oberoende av människan.

Detta relativistiska synsätt innebär dock samtidigt att det som är historiskt bestämt och socialt determinerat också kan förändras.

Antirealism och antifoundationalism
Från en antirealistisk synvinkel brukar man också framhålla att vi saknar överenskommelser mellan språk och det språket betecknar. Ordens koppling till det de betecknar är tillfälliga – och språkliga utsagor hänvisar till andra språkliga utsagor. Att ordet ”bord” betecknar just ”bord” är annorlunda uttryckt slumpmässigt och inte kopplat till ”bordet natur”, utan skulle kunna heta något helt annat. Språket är dessutom självrefererande och hänvisar enbart till andra språkliga utsagor. Utifrån denna föreställning menar man att språket inte bara förmedlar information, utan också konstruerar det som kommuniceras; det som beskrivs är med andra ord invävt i beskrivningen. Vi kan inte ha någon ”objektiv kunskap” eftersom vi inte kan kliva utanför språket. Vi är som, filosofen Ludwig Wittgenstein (1953) framhöll, fångade i ett ”språkspel”.

Ett tredje begrepp som fångar in något av den postmoderna andan är begreppet antifoundationalism, vilket är näraliggande tidigare resonemang och fokuserar på den bristfälliga grund som vår värld vilar på.

Descartes försök att kritisera allt utom det egna tänkandet, i avsikt att därmed hitta en säker grund för kunskap, har även det problematiserats. Från postmodernt håll framhålls hur inflätade vi är i den omgivande ”text” om vår verklighet som vi alltsedan födelsen är matade med så att även våra egna tankar kan ses som ”produkter” från en social och kulturell omgivande verklighet; våra tankar ses som ekon eller reflexioner av det som andra tänkt. Våra tankar är inte våra ”egna”. Vi är fast i en språklig väv. Eller som historikern Michael Foucault uttryckte det: Böcker är lapptäcken av citat från det andra redan skrivit.

Social konstruktionism
Ett begrepp som kommit att få stor betydelse inom postmodernismen är social konstruktionism. Det som hänger samman med den tidigare nämnda representationskritiken. Den sociala konstruktionismen betonar hur vår värld är gemensamt konstruerad och produkt av det mänskliga medvetandet (Gergen & Gergen, 2012).  Den sociala konstruktionismen framhåller att de objekt och språkliga kategorier som framträder i vår värld, som träd, byggnader, män, kvinnor och så vidare, enbart finns för att vi har kommit överens om att de ska finnas.

Den sociala konstruktionismen är ursprungligen en idétradition med rötter inom sociologin, men har kommit att intressera många psykologer – och även haft stort inflytande på psykoterapiområdet (McNamee & Gergen, 1992).

Vilken psykoterapiform är mest postmodern?
Den systemiska familjeterapins betoning på ett mer omvärldsdefinierat och överenskommet ”system” där individer interagerar utifrån influenser i ett socialt kontinuum, ligger nära begrepp inom den sociala konstruktionismen och förefaller vara den psykoterapitradition som kanske mest genomgående integrerat de postmoderna influenserna. Detta kommer särskilt tydligt till uttryck i en nyligen utgiven bok om psykoterapi och postmodernism, vilken huvudsakligen fokuserar på just systemisk psykoterapi, Discursive perspectives in therapeutic practice (Lock & Strong, 2012).

Även den kognitiva beteendeterapin har element som för tanken till ett postmodernt tänkande, särskilt inom ”konstruktivistisk terapi” (Neimeyer, 2009). Den sistnämnda fokuserar dock mer på konstrukt på individnivå, jämfört med den sociala konstruktionismens betoning på social samkonstruktion. Beteendeterapins lägre grad av betoning på verbaliserade utvecklingserfarenheter kan också sägas ligga nära antiessentialismen. Samtidigt förlitar sig den kognitiva beteendeterapin på ett närmast naivt förhållande till kvantitativ empirism, rationalitet och ett tänkande ligger inom positivismens gränser, vilket sammantaget gör att den kognitiva beteendeterapin knappast kan sägas vara en postmodern psykoterapiform (d’Elia, 2002). Denna kritik kan för övrigt också riktas mot en stor del av den forskning som bedrivs vid psykologiska institutioner runt om i världen, vilket kommer till pregnant uttryck i psykologiprofessorn Kenneth Gergens tidiga skriftställning, särskilt i det epokgörande verket Realities and relationships (Gergen, 1994).

Den psykodynamiska betoningen på en intuitiv ”hantverksskicklighet”, där begrepp som ovisshet, ambivalens och empatisk inlevelse framhålls – i avsikt att försöka förstå den terapeutiska processen ”inifrån” – skulle från en viss synvinkel kunna sägas vara kanske den mest postmoderna psykoterapiformen. Därtill kommer den psykodynamiska psykoterapins betoning på den ”unika” relationen och det intuitiva postverbala ”mötet” mellan psykoterapeut och patient, och dess problematisering av kvantitativ empirism. Den psykodynamiska psykoterapin brottas dock samtidigt med mängder av essentiellt bråte som hänger och dinglar, allt sedan Freuds tid – vilket den relationella vändningen delvis försökte rensa ut, men som likt katten åter tycks ha smitit in via bakvägen.

Systemterapins psykodynamiska influenser
Många familjeterapeuter har sökt dekonstruera den psykodynamiska Bionska ovissheten i form av begrepp som ”not-knowing position” (Andersson & Goolishian, 1992). (Begreppet ”dekonstruktion” är ett vanligt begrepp i postmoderna sammanhang och som mycket förenklat innebär ”omformulering”.) Man försöker efterlikna den psykodynamiska ”postverbala” mötesplatsen, där det inte handlar om att rationellt ”förstå” utan snarare om att intuitivt och affektivt ”dela” erfarenheter. Det handlar med andra ord inte så mycket om att hitta rationella modeller som beskriver vad som händer, utan mer om att förutsättningslöst försöka mötas i nuet och tillsammans försöka lösa de problem som presenteras – eller som framträder i den dialog som utspelar sig mellan psykoterapeut och patient (vilket samtidigt verkar närmast omöjligt att särskilja från den epistemologiska väv som såväl patient som terapeut är formad av).

Familjeterapeuten Magnus Ringborg (2012) menar exempelvis att den nutida språksystemiska terapin liknar den tidiga psykodynamiska psykoterapin och många familjeterapeuter återvänder till ett mer intuitivt psykoanalytiskt förhållningssätt. Den kände familjeterapeuten Sheila McNamee berättar i en intervju att hon anammat psykodynamiskt tänkande och växlar mellan rollen som psykoanalytiker och familjeterapeut.

The discourse of psychoanalysis might be a generative conversational frame for a given client in therapy --- the best we can do is to look at each model or theory of therapy as a fluid and flexible resource for action. And that’s what therapy as a social construction looks like – moving in and out of different discourses (Guanaes & Rasera, 2006, s 132). 


Hermeneutik och emergens
De postmoderna influenserna har medfört ett ökat intresse för hermeneutik. Synen på hermeneutiken är dock något annorlunda än tidigare och betonar i dag mer aktuella relationer, inflytanden från omvärlden och försök att dels förstå, men också komma tillrätta med stagnerade utvecklingsprocesser. Förståelsen och tolkningen av meningsprocessen handlar alltså mindre om en anpassning till en universell utvecklingsmodell (”normalitet”), utan mer om vad som är aktuellt utifrån den konstellation och relationella konfiguration som uppstår i den unika psykoterapidyaden. En process som vissa anser svår att manualisera.

De kanske mest högljudda företrädarna för det hermeneutiska synsättet, de relationella psykoanalytikerna Donnel Stern och Irwin Hoffman, framhåller ofta att den hermeneutiska processen handlar om emergens; ett begrepp som förenklat innebär det gemensamma samkonstruerandet av den berättelse som växer fram i samspelet mellan en unik patient och hens psykoterapeut. Denna samkonstruktion är inte något som kan göras till föremål för en metod, utan de framhåller att varje psykoterapiprocess är unik – något som också är i linje med de postmoderna föreställningarna om samkonstruktion. Det handlar inte så mycket om att avtäcka en dold sanning, utan att konstruera en berättelse, i dialog med en medmänniska (Stern, 2002). I denna process är symtomlindring inte fokus för ett psykoterapeutiskt behandlingsarbete, utan det är snarare en biprodukt av psykoterapin. Som Donnel Stern (2013, s 105) uttrycker det, handlar det hermeneutiska psykodynamiska arbetet om nyfikenhet, expansion av självet och intern och relationell frihet: ”I think of psychoanalytic work as the investigation, deconstruction, and creation of meaning”.

Kvantitativ psykoterapiforskning som uttryck för modernism
Irwin Hoffman (2009, s 1044), har å sin sida, riktat stark kritik mot neuropsykiatri och dess fokus på kvantitativ forskning, vilken han menar är skadlig ”…both to the development of our understanding of the analytical process itself and to the quality of our clinical work --- granting them superordinative status relative to other sources of knowledge, including case studies, is unjustified and potentially destructive”. Hoffman menar att betoningen på kvantifiering inom psykoterapiforskningen, både är epistemologiskt bristfällig och att den riskerar att legitimera en preskriptiv auktoritär objektivism.

Hoffman menar vidare att det är ett feltänkande att tro att man kan neutralisera psykoterapeutens påverkan på patienten, vilket kvantitativ psykoterapiforskning försöker göra, eftersom just denna påverkan är en väsentlig del av psykoterapin, särskilt när man betänker att ”… the aim of the analytic process to include the patient and the analyst collaboratively working out some sense of what the ’good life’ would be for the patient, rather than reducing its purpose to the mere amelioration of suffering. ” (Hoffman, 2009, s 1053). Meningen med terapin är inte att lindra symtom utan helt enkelt det emergenta relationella meningsskapandet.

Målsättningarna inom den sentida psykodynamiska psykoterapin har förskjutits mot en betoning till kreativitet, lust, spontanitet, passion, rikare affektliv och expansion av frihetsupplevelsen: ”Postmodernism underscores the importance of passion and the affects, subjective resources necessary for rethinking the subject … in psychoanalysis.” (Elliot & Spezzano, 2000, s 9) Inom den postmoderna sensibiliteten finns en ökad lyhördhet för den unika patientens önskemål. Målsättningar som kanske kan handla om att vidga kontakten med en kreativ urkälla, om att kunna skapa och kunna uppleva intensiv passion i nuet.

Mot anförda tankegångar kan man invända att det inte alls behöver vara särskilt märkvärdigt att manualisera en samkonstruktion. Bara för att man inte exakt kan veta vad som kommer att framträda, behöver nödvändigtvis inte innebära att man kan beskriva en sådan teknik. Tekniken kan ju handla om hur man bäst initierar en sådan process. Dessutom kan man anföra att föreställningarna om ”det unika” i terapiprocessen är överdrivna. Människors utvecklingsprocesser är på många sätt ganska lika varandra och föreställningar om att just analytikern Hoffman skulle ha någon speciell egenskap, som gör honom särskilt skickad att förstå vissa processer, behöver ju inte alls gälla och implicerar dessutom en viss elitism – och möjligen narcissism. En annan analytiker hade säkert kunnat göra ett lika bra arbete, även om processen hade sett annorlunda ut.

När det gäller kritiken mot den kvantitativa empirin har Hoffmans skriftställning dessutom initierat en våldsam debatt, där många har motsatt sig den antiempiristiska syn som han företräder (se exempelvis Fonagy, 2013; Saffran, 2012). Än är alltså inte sista ordet sagt om vilken vetenskapssyn som ska råda inom den psykodynamiska psykoterapin.

Den interpersonella omformuleringen
Under de senaste decennierna har den psykodynamiska psykoterapin omformulerats i relationella och intersubjektiva termer (Mitchell, 1988; Orange, Atwood & Stolorow, 1997). Många av dessa interpersonella psykoterapeuter ger också uttryck för postmoderna tankegångar, samtidigt som en del av dem framhåller att det postmoderna perspektivet inte är samma sak som de relationella, sociala eller intersubjektiva perspektiven (Hoffman, 2002).

De intersubjektiva omformuleringarna har också medfört ett behov av en uppdatering av begrepp, som skapades under en tid då psykoterapin präglades av ett enpersonsperspektiv. Det har dock varit svårt att förändra begrepp som exempelvis ”överföring” och ”motöverföring”, vilka har uppfattats som oundgängliga i den psykodynamiska epistemologin. Motöverföringsbegreppet har dock flitigt diskuterats under åren. Många psykoanalytiker har framhållit att begreppet antas implicera att patienten riskerar att ställas som ansvarig för psykoterapeutens tankar, känslor och handlingar; när det snarare är rimligare att föreställa sig att såväl patient som psykoterapeut är ansvarig för vad som händer i den psykoterapeutiska processen (Hoffman, 2002). Teicholz (2009) har föreslagit termen ”co-transference” (eller klumpiga översättningen ”samöverföring”), som en mer adekvat term än motöverföring.

Judith Teicholz (2009) har också framhållit att det psykodynamiska begreppet ”tolkning” är missvisande, eftersom det implicerar en allt för stor betoning på den verbala kommunikationen – när både erfarenhet och forskning visat att kommunikationen mer kommer till uttryck på en affektiv eller preverbal nivå, eller snarare i termer av det som brukar kallas för modellinlärning. Teicholz framhåller att det är det affektiva empatiska gensvaret och det relationella samskapandet som leder till utveckling, inte orden eller tolkningarna – även om dessa naturligtvis har en viktig betydelse i all kommunikation.

Samme författare har också problematiserat förhållandet till det omedvetna och menar att det finns ”… a far more fluid boundary between conscious and unconscious experience than previously believed.” (Teichoz, 2009, s 84).

Multipla perspektiv
Utmärkande för den postmoderna sensibiliteten är en reflexivitet i termer av multipla perspektiv, fragmenterade subjektsbilder, ambivalens och ovisshet (Ward, 2010). I psykodynamiska sammanhang innebär det att föreställningarna och målsättningarna om ett ”stabilt själv” eller en ”koherent jagupplevelse” inte har samma betydelse som exempelvis när objektrelationsteorierna dominerade den psykodynamiska diskursen. (Med ”diskurs” avser jag här den dominerande teoretiska tolkningsram, vilken är förklarande, men samtidigt också bestämmer vilka fakta som sorteras in i den gällande teorin.)

Antiessentialismen och därmed svårigheten att reflektera i termer av avgränsade enheter som ”jag” och ”subjekt”, gör att det finns en öppenhet för att också införliva det omgivande sociala nätverket som en betydelsefull faktor i förståelsen av personlighetens daning (Leffert, 2013).

Andra vanliga föreställningar om självet inom postmodernismen, är att se det som transparent, multipelt eller ”överdränkt” (Gergen, 1991). Inom detta tänkande undviker man dessutom begrepp som ”själv”, och talar istället om ”subjektivitet” (Fairfield, 2002). I postmoderna sammanhang pratar man om flexibla fragmenterade erfarenheter och att subjektiviteten växlar med kontexten. Inom den postmoderna tolkningen av psykodynamisk psykoterapi finns det inte någon poäng att sträva efter ett ”stabilt själv” eller ”stabil självupplevelse”, eftersom ett sådant begrepp skulle implicera att man skulle kunna ställa sig vid sidan om den sociala omvärld, som självet samtidigt är en oundgänglig del av – vilket naturligtvis verkar orimligt. Upplevelsen ses istället som en helhet där både den personliga subjektiva upplevelsen som det sociala omgivande fältet ingår.

Många postmoderna psykoanalytiker talar om vikten av att ständigt vara medveten om perspektivvalet och att det alltid finns multipla perspektiv där fokus naturligtvis måste vara patientens upplevelse – något som psykoterapeuten empatiskt ständigt måste sträva efter att leva sig in i. Det finns inte ett sant perspektiv, utan många; det är bara flera utgångspunkter och plattformar som ständigt rör sig i det sociala rummet (Fairfield, 2002). Men som i affärssammanhang, är det alltid patienten som äger tolkningsföreträde.

Mot en postmodern psykodynamisk psykoterapi
För mer än hundra år sedan skapades psykoanalysen. Den har dock ständigt förändrat sig under åren och psykodynamisk psykoterapi, med dess glesare besöksfrekvens och mer pragmatiska mål, kan ses som en förenklad, lite-variant av psykoanalys. Den är mer anpassad till nutidsmänniskans behov, men som alla metoder måste även den ständigt vidareutvecklas.

Teoriutvecklingen inom det psykodynamiska området har rört sig från den klassiska psykoanalysen, över det amerikaniserade jagpsykologiska adaptationsfokuset, via objektrelationsteorierna till det relationella perspektivets betoning på intersubjektiviteten och det sociala fältet. De flesta brukar anse att Heinz Kohuts självpsykologi från 1980-talet var det sista psykodynamiska teoribygget. I det sammanhanget kan det relationella perspektivet ses som en, visserligen kreativ omsortering eller omformulering av redan befintliga teorier, men inte som någon egentlig teoretisk nybildning. Postmodernismens influenser, å sin sida, skulle kunna betraktas som utifrån kommande; där filosofiska och vetenskapsteoretiska teorier satt sin prägel på den psykodynamiska psykoterapin.

I vår tid av ständig omformulering och där olika varianter av psykodynamisk psykoterapi existerar jämsides, är det inte lätt att vara psykoterapeut. För den stora spännvidden av olika varianter av psykoanalytiskt orienterade terapiformer är så omfattande att begreppet ”psykodynamisk” inte säger särskilt mycket. Olikheten mellan en postmodern psykodynamiker och en klassisk analytiker är sannolikt större än mellan en beteendeterapeut och en språksystemisk familjeterapeut.

Det är svårt att korrekt ange vilka influenser postmodernismen haft på psykodynamisk psykoterapi, och jag har i det föregående försökt att ge några exempel på dess påverkan. För många har dessa influenser inneburit en fara som hotat den psykodynamiska identiteten, medan det för andra medfört en befrielse från en hundraårig epistemologisk barlast.

Förenklat skulle man kunna säga att den psykoanalytiskt orienterade psykoterapeuten kan fortsätta att använda de instrument som hen alltid använt. Den psykodynamiska psykoterapeuten har nämligen ofta, redan tränat sig i att utan förföreställningar, vara öppen för det närvarande nuet och på Bionskt vis vara utan såväl minne, begär som förväntningar. För den psykodynamiska psykoterapeuten formar sig den psykoterapeutiska processen sig till ett möte som inte handlar om anpassning, symtomlindring eller om att läka självet, utan om att vara lyhörd för patientens önskningar – även om detta bara handlar om just denna enda session eller om tusen. Det är inte formen som är det viktiga utan om den emergens som uppträder mellan patient och psykoterapeut, och som inte kan göras till föremål för en metod. Just denna frihet gör att den postmoderna psykodynamiska psykoterapeuten kan röra sig mot nya områden av mänskligt relaterande och kreativ narrativitet, utan att oroas av modernistiska effektivitetskrav eller en marknadsmässig anpassningsbarhet, vilka riskerar undergräva just det som är syftet med psykodynamisk psykoterapi. Nämligen detta med att bli människa och förstå sig själv, sin sociala omgivning och den diskursiva matta som såväl hen som psykoterapeuten är vävd av. En process som aldrig avslutas utan som pågår i all evighet.    


 


Litteratur

Anderson, H. & Goolishian, H. (1992) The client is the expert: A not-knowing approach to therapy. I McNamee & Gergen (1992).  
Baudrillard, J. (1994) Simulacra and simulation. Ann Arbor: University of Michigan Press.
d’Elia, G. (2002) Postmodernism och kognitiv psykoterapi. Psykisk Hälsa 43, 117-131.
Elliot, A. & Spezzano, C. (2000) Psychoanalysis at its limits: Navigating the postmodern turn. New York: Free Association Books.
Fairfield, S. (2002) Analyzing multiplicity: A postmodern perspective on some current psychoanalytic theories of subjectivity. I Fairfield, Layton & Stack, 2002, 69-102.
Fairfield, S., Layton, L. & Stack, C. (2002) Bringing the plague: Toward a postmodern psychoanalysis. New York: Other Press.
Fonagy, P. (2013) There is room for even more doublethink: The perilous status of psychoanalytic research. Psychoanalytic Dialogues, 23, 116-122.
Frie, R. (2009) Coherence or fragmentation? Modernism, postmoderinism, and the search for continuity. I Frie & Orange, 2009, 1-24.
Frie, R. & Orange, D. (2009) Beyond postmodernism: New dimensions in clinical theory and practice. London: Routledge.
Gergen, K.J. (1991) The saturated self: Dilemmas of identity in contemporary life. New York: Basic Books.
Gergen, K.J. (1994) Realities and relationships: Soundings in social construction. Cambridge: Harvard university press.
Gergen, K.J. & Gergen, M. (2012) Therapeutic communication from a constructionist standpoint. I Lock & Strong, 2012, s 65-82.
Guanaes, C. & Rasera, E.F. (2006) Therapy as social construction: An interview with Sheila McNamee. Revista Interamericano de Psicología, 40, 127-136.
Hacking, I. (1999) Social konstruktion av vad? Stockholm: Thales, 2010.
Hart, K. (2004) Postmodernism: A beginner’s guide. Oxford: Oneworld.
Hoffman, I.Z. (2002) Toward a social-constructivist view of the psychoanalytic situation. I Fairfield, Layton & Stack, 2002, 33-68.
Hoffman, I.Z. (2009) Doublethinking our way to ”scientific” legitimacy: The desicciation of human experience. Journal of the American Psychoanalytic Association, 57, 1043-1069.
Jameson, F. (1991) Postmodernism, or, the cultural logic of late capitalism. London: Verso.
Jenks, C. (2011) The post-modern reader. West Sussex, UK: John Wiley & Sons Ltd.
Leffert, M. (2013) The therapeutic situation in the 21st century. London: Routledge.
Lock, A. & Strong, T. (2012) Discrusive perspectives in therapeutic practice. Oxford: Oxford University Press.
Loewenthal, D. & Snell, R. (2003) Post-modernism for psychotherapists: A critical reader. New York: Brunner-Routledge.
Mitchell, S.A. (1988) Relational concepts in psychoanalysis: An integration. London: Harvard University Press.
McNamee, S. & Gergen, K.J (1992). Therapy as social construction. London: Sage Publications.
Neimeyer, R.A. (2009) Constructivist psychotherapy. London: Routledge.
Orange, D.M., Atwood, G.E. & Stolorow, R.D. (1997) Working intersubjectively: Contextualism in psychoanalytic practice. London: Routledge.
Ringborg, M. (2012) Några noter till familjeterapins tidiga historia i Sverige. Svensk familjeterapi, nr. 4, s 18-23.
Ruin, H. et al (2011). Svar på frågan: Vad var det postmoderna? Stockholm: Axl Books.
Safran, J. (2012) Doublethinking or dialectical thinking: A critical appreciation of Hoffman’s ”doublethinking” critique. Psychoanalytic Dialogues, 22, 710-720.
Stern, D. (2002) What you know first: Construction and deconstruction in relational psychoanalysis. I Fairfield, Layton & Stack, 2002, s 167-194.
Stern, D. (2013) Psychotherapy is an emergent process: In favor of acknowledging hermeneutics and against the privileging of systematic empirical research. Psychoanalytic Dialogues, 23, 102-115.
Teicholz, J.G. (2009) A strange convergence: Postmodern theory, infant research, and psychoanalysis. I Frie & Orange, 2009, 69-91.
Ward, G. (2010) Understand postmodernism. London: Hodder Education.
Wittgenstein, L. (1953) Filosofiska undersökningar. Stockholm: Thales, 1992.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar