torsdag 4 juli 2013

Postmodern psykoanalys tar fram passionen



Det finns över tre tusen titlar på böcker som adresserar postmodernismen. Det säger sig därför sig självt att det inte är möjligt att sammanfatta alla infallsvinklar och beskrivningar av detta begrepp.

Förenklat skulle man kunna se det som ett begrepp som likt en magnet både suger till sig tänkare som diskuterat postmoderna tankegångar långt innan begreppet formulerat sig, tillsammans med tänkare i vår nutid som vidareutvecklat nya aspekter och infallsvinklar.

Det saknar ett sammanhållande tema och samlar så många infallsvinklar, vilka stundom sinsemellan är oförenliga och betonar olika aspekter och perspektiv.

Tidigast ut var postmoderna aspekter på estetik inom arkitektur, litteratur och konst. Senare, kom mer kunskapsteoretiska aspekter i fokus, där postmoderna teman påverkades av såväl strukturalism, som poststrukturalism. Den kanske mest kända uttolkaren och formuleraren av det senare var den franske filosofen Jean-François Lyotard som 1979 publicerade en kort skrift som för all framtid tycktes sätta agendan för utvecklingen av postmodernismen.

Ett av de mest framträdande dragen i den postmodernism som adresserade vetenskapsområdet och som är fokus för beskrivningen i denna introduktion, är en slags kritik av den empiriska vetenskapen och en del av de postulat som underbygger den. Det handlar i det sammanhanget om en epistemologisk kritik, det vill säga hur vi genererar kunskap. Postmodernismen problematiserar den ibland naiva föreställningen om vetenskapens kunskapsgenerering som en uniform och linjär modell som bygger på ackumulerandet av kunskap, i avsikt att få en allt bättre beskrivning av vår verklighet. Postmodernismen framhåller den bräckliga grunden i detta genom att den påvisar att de hypoteser och premisser som underbygger vetenskapliga teorier själv saknar ontologisk substans, det vill säga de är i grunden inte neutrala och objektiva, utan ett relativt perspektivtagande som är invävda i de språkliga kategorier och principer som utgått från ett relativt perspektiv.

Postmodernismen kan därmed ses som en slags nagel i ögat, som ständigt påpekar att allt är relativt och utgår från ett mänskligt perspektiv, ofta med utgångspunkt i den Västerländska rationalismen. Till och med det språk som vi använder för att beskriva våra upptäckter är inte objektivt och neutralt. Inom postmodernismen brukar man framhålla att språket är intertextuellt. Det refererar till sig själv. Att vissa ord är kopplade till vissa objekt eller subjekt är tillfälligheter. Att träd heter just träd har ingen koppling till just objektet träd.

Dessa tankegångar är inte nya och har diskuterats av många filosofer, bland annat Emanuel Kant.

Konsekvenserna av den relativism som blir resultatet av detta postmoderna förhållningssätt upplevs ofta som hotfulla och gör att vetenskapliga teorier riskerar falla samman som ett korthus. Vi hamnar i en relativ abyss som vi inte kan ta oss ur: Allt är relativt och därmed kan inte någon kunskap ställa sig över någon annan och säga att den är bättre på att beskriva verkligheten. Vetenskapliga teorier faller samman och i den processen träder andra perspektiv och förhållningssätt fram som framhåller att eftersom Vetenskapen är relativ, så är den inte mer värd än berättelser och andra narrativ. Något som Vetenskapen värjer sig för eftersom det hotar dess status som sanktionerare av en viss sorts sanning och ett visst sätt att ange vad som är verkligt och meningsfullt.

Om ens teorier hotas på detta sätt kan man endera kritisera postmodernismen eller ta till sig vissa aspekter av dess sätt att förhålla sig till kunskap – och därmed utveckla och vidareutveckla sina teorier efter de epistemologiska upptäckter som tänkare inom postmodernismen lyft fram.

Psykoanalysen har liksom andra teorier drabbats av detta nagelfarande och ofta uppfattas postmoderna tankegångar som hotfulla, samtidigt som många psykoanalytiker själva varit med och formulerat principer inom postmodernismen; postmodernismen ska därför inte ses som något utanförkommande, utan som ett betraktelsesätt som delvis framväxt inom psykoanalysen. Trots detta har just psykoanalysen haft svårt att upprätthålla och införliva postmodernistiska principer i sin hundraåriga teoribyggnad – något som exempelvis den systemiska familjeterapin varit mycket bättre på.

Många har även beskrivit Freuds tonvikt vid vårt omedvetna som en tidig förelöpare till en postmodern epistemologi. Samtidigt som den tidiga psykoanalytiska vågen strävade efter vetenskapligt erkännande och betonade rationalism (att låta det omedvetna bli medvetet); att analysera ens omedvetna och dunkla krafter, vilka förhindrade oss att leva ett fullödigt och meningsfullt liv.

Det postmodernas inflytande på psykoanalysen har dock medfört att den tidigare jagpsykologiska betoningen på rationalitet och anpassningen till en ”sund” personlighet förändrats. Postmodernismens betoning på människans mångfasetterade kommunikationskanaler, som vid sidan av språket, även framhåller kommunaktiva uttryck som affekter och kroppsspråk, har lett till att andra livsvärden hamnat i centrum. Dagens psykoanalys betonar mer frigörelse av kreativitet och förmåga att fungera i relationer, än den tidigare betoningen på undanröjandet av hinder. Det är i dag mindre viktigt att sträva efter ett långt fungerande liv än att utnyttja livets fulla potential. Att ge sig hän i skapande, passion och relationer är idag mer eftersträvansvärda mål för ett psykoterapeutiskt arbete.

Det alternativ som en psykoanalys grundad på postmodern influens fokuserar mer på det komplexa, motsägelsefulla förhållandet mellan jaget och omedveten representation, självet och andra, autonomi och det ömsesidiga relationella beroendet av varandra:

”In postmodern terms, Freud’s therapeutic maxim demands, not only that unconscious sources of motivation become the object of conscious self-reflection, but that affects come to full expression in both the life of the subject and society at large. Ultimately, then, postmodernism underscores the importance of passion and the affects, subjective resources necessary for rethinking the subject.” (Elliot & Spezzano, Psychoanalysis at its limits: Navigating the postmodern turn, 2000, s 9.)

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar