måndag 1 juli 2013

Ett påpekande om postmodern opportunism utifrån Mark Leffert bok "The therapeutic situation in the 21st century" (2013).




Det bör observeras att föreliggande text är ett utkast och inte ett genomarbetat inlägg. Det har denna struktur - just för att det är ofärdigt och därmed kan ifrågasättas och problematiseras. 

I det följande avser jag inte att recensera ovanstående bok. Det ska jag möjligen göra vid ett senare tillfälle. Jag önskar bara ta fasta på ett avsnitt av texten som visar på hur ideologiska begrepp definierar och smyger sig in i texten. Begrepp som kan verka oskyldiga, men som samtidigt är ”bärare” av ideologiska föreställningar, som lätt maskeras bakom en till synes neutral text.

Jag inser dock att jag inledningsvis måste säga ytterligare några ord om boken. Mark Leffert har gjort ett berömvärt, välformulerat och tydligt beskrivet försök att integrera aspekter av postmodernism, ett par neuropsykiatriska upptäckter, psykoanalys och komplexitetsteori. Målgruppen är psykoterapeuter och psykoanalytiker och han har avsikten att försöka uppdatera dem något i senare utvecklingstendenser inom området. Boken är en uppföljning av en bok som Leffert gav ut 2010: Contemporary psychoanalytic foundations: Postmodernism, complexity, and neuroscience.

Jag köpte Lefferts bok eftersom jag trodde att den skulle fokusera på möjligheterna av att integrera psykoanalys med postmodernism, men inslaget av postmodernism är magert – och tycks mest fokusera på Michaels Foucaults bidrag från tidigt 1970-tal, och som vid den tiden huvudsakligen var inom den strukturalistiska fåran (och innan poststrukturalismen och i förlängningen postmodernismen börjat formuleras och utvecklas). Leffert gör inga uppföljningar om utvecklingen efter Foucaults metodkonstruktioner, i form av begreppen diskursiva formationer och de Foucaltska begreppet dispositif, vilket Foucault själv definerar som ”a configuration or arrangement of elements and forces, practices and discourses, power and knowledge, that is both strategic and technical”.

Leffert gör en beskrivning av dekonstruktionism (på sid 46) som i korthet går ut på att bryta ned en text och studera vilka underliggande ideologiska meningsinnebörder som osynligt förmedlas via texten.  Detta är intressant och jag kommer själv försöka mig på en dekonstruktion av Lefferts egen text.

Jag ska i det följande ska jag alltså försöka att göra ett litet försök till dekonstruktion av en textdel från Lefferts bok, men innan dess vill jag kort kommentera Lefferts användande av begreppet postmodernism (och jag har bara läst ungefär hundra sidor, så jag borde kanske ha väntat ytterligare).

Leffert använder begreppet postmodernism på ett opportunistiskt sätt, möjligen för att framstå som föregångstänkande, men har inte integrerat dess djupare aspekter och endast valt ut delar som relativt lätt låter sig integreras i ett psykoanalytiskt tänkande. Han struntar i det som jag anser vara kärnan i det postmoderna tänkandet (antiessentialismen, antifoundationalismen och antirealismen) och fokuserar till synes enbart på Foucaults fyra decennier gamla användande av teoriers relativitet, kontextualitet och bundenhet av den tidsanda under vilken de producerades under, det som Foucault kallar dispositif.

Jag avser att titta lite närmare på följande citat från Lefferts bok (på sid 109) för att tydligare försöka visa vad jag menar:

”If the therapist is able to modulate the patient’s experience of Affect Dysregulation (as the mother was not), the therapeutic situation becomes a safe place where trust can build and the patient can begin to forgo dissociation and pathological autoregulation in favor of first relying on and then internalizing the therapist’s psychobiological interactive regulation.”

Citatet är bärare av en hel del psykodynamisk ideologi och föreställningar inom den ”diskursiva formation” som bestäms inom gränserna för det som betecknas som ”psykodynamisk psykoterapi”. Därmed ”passar det in” i detta tänkande – och eftersom Leffert själv är psykoanalytiker (och därmed psykodynamiker) är ju det självklart och ingår i det han fått lära sig.

Det sammanhang som detta formuleras i är ett kapitel som försöker integrera en del neuropsykiatriska konstruktioner med tidiga psykoanalytiska teorier om affektreglering.

Det som är tydligt i citatet är att författarens metateoretiska föreställningar tydligt lyser igenom texten. Det handlar om värderingar och synsätt. T.ex. föreställningar om moderns bristande förmåga att reglera känslor. Föreställningar som bygger på tankar om att denna brist ska ha förekommit (utifrån patientens berättelser) – men vem vet vad som verkligen hänt och om det som ”dekonstrueras” eller framställs som en ”brist” i själva verket kan ha andra orsaker (men det passar in i ett klassiskt psykodynamiskt tänkande). Brister hos patienten hänförs till utvecklingsdefekter – samtidigt som förhållandet till terapeuten beskrivs i ett helt annat positivare ljus, som om detta skulle vara mycket bättre och därmed fungera som en slags modell för att hur ett mer sunt affektreglerande kan fungera.

Men kan man inte fråga sig om det behöver vara så ”sunt” och ”hälsobefrämjande”? Vem vet om inte terapeuten självt har bister som ”reproduceras” i den psykoterapeutiska relationen? Är det inte i själva verket rätt osunt att (eller kan det inte vara ett tecken på ”patologi” att tro sig kunna återställa denna antagna brist eller ”pathological autoregulation”? Detta diskuteras dock inte av författaren, som tar för givet (implicit föreställer sig) att den relationella konfiguration som reproduceras i psykoterapin är ”bättre än” den modell för relaterande som patienten fått med sig (dysfuntionell affektreglering).

Citatet visar också en värdering av begreppen ”dissociation and pathological autoregulation”, som om de var sämre och borde ”bytas ut”. Jag menar inte att de kanske kan ha en del problem när det gäller interpersonellt relaterande, men poängen är själva angivandet av att vissa typer av beteenden värderas på ett sätt som utgår från antagna föreställningar som bestäms utifrån en viss kultursynvinkel eller teoretisk synvinkel – men som inte egentligen behöver vara negativa (utifrån en antagen ontologisk synvinkel, hur nu en sådan överhuvudtaget kan göras). För man kan ju också tänka sig att dessa affektregleringsmönster (dvs. hur vi reglerar och hanterar våra känslor) kan ses som ett relativt fungerande mönster, som trots allt hjälpt en viss patient (som beskrivs i kapitlet) för att hantera komplicerade affekter – och därmed ha varit till hjälp. Inte något som per automatik hamnar ett fack av ”patologi”, ”patological dysfunction”.

Inom postmodernismen – som definitivt står långt ifrån en enhetlig uppfattning – betonas ibland hur våra föreställningar och teorier är invävda i kulturrelativa uppfattningar och att de framträtt i synnerhet inom en Västerländsk kulturram, där den egna synvinkeln eller perspektivet inte problematiseras. Det har tagits för givet att den Västerländska synvinkeln står för ett slags icke-ifrågasatt ”rationell” uppfattning om t.ex. utvecklingspsykologi eller hur en individ ska fungera. Med andra ord framhålls ofta den ”bräckliga ontologiska statusen” hos psykologiska begrepp (de är perspektivtaganden, inte sanningar). (Med ontologi menar jag här ”hur något egentligen är, en tänkt absolut verklighet”. I själva verket kan denna ”verklighet” aldrig beskrivas eftersom själva beskrivandet och de metoder som används för att titta på denna ”verklighet” självt bygger på postulat som antar vissa begrepp som inte kan bevisas.) Men i citatet från Lefferts bok tycks författaren helt strunta i den ”ontologiska bräckligheten” och antar en hel mängd saker – som visserligen är accepterade inom psykoanalytiska kretsar, men som svårligen kan accepteras om man samtidigt säger sig vara postmodernist. Det gäller exempelvis själva hänvisningen till neurovetenskapliga upptäckter – bl.a. eftersom det finns en hel del postmodern kritik mot dess metoder som Leffert överhuvudtaget inte diskuterar.

Lefferts naiva förhållande till traditionella begrepp inom psykoanalysen – vilka problematiserats av många postmoderna psykoanalytiker som diskuterat dessa frågor –tyder på att Lefferts förhållande till postmodernismen är minst sagt löst och relativt.

Han är med andra ord en postmodern opportunist. 

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar