måndag 24 juni 2013

Postmodernism och psykodynamisk psykoterapi



Nedan följer ett obearbetat manus som jag skrev ned 130605. Litteraturlistan är ännu inte fastställd och den fokuserar på förhållandet till psykodynamisk psykoterapi. Den saknar avslutning och sammanfattning och har inte språkligt bearbetats. Men jag tyckte ändå att det kunde vara intressant att lägga ut några ofärdiga tankegångar - ifall någon är intresserad av att kommentera och därmed bidra till den fortsatta textens framväxt. Då den är ofärdig innehåller den med nödvändighet felaktigheter och språkliga bister och läsaren får förbise med detta. Men tanken är att försöka publicera framväxten av en text i dess olika stadier. Detta är det åttonde utkastet som jag gjort i ämnet och målet är att sammanställa en text som till slut ska omfatta ungefär 4000 ord, något som är svårt eftersom ämnet svåreligen låter sig sammanfattas på ett så begränsat utrymme. Målgruppen är aktiva psykodynamiska psykoterapeuter och prenumeranter av tidskriften "Psykoterapi". En tidskrift som har 4500 ord som maximalt antal för en artikel.

[Ingress]
Sven Sjöqvist har läst några böcker som behandlar postmodernism och psykoanalys och försöker här att sammanfatta sina intryck. Han beskriver hur postmoderna tankegångar kan väcka vånda hos psykodynamiska terapeuter eftersom de utmanar grunderna för många psykodynamiska teorier, samtidigt som de pekar framåt mot möjligheter, flexibilitet och expansion. Postmoderna psykoanalytiker bejakar också synen på psykodynamisk psykoterapi som en unikt meningsskapande process som inte kan göras föremål för prediktion och kontroll.


Postmodernismen kan beskrivas som en samling idéer som syftar till att beskriva samtidens förändrade politiska, vetenskapliga och kulturella landskap; vilket både luckrar upp den modernism den står i ett delvis bipolärt förhållande till, samtidigt som den öppnar upp nya synvinklar. Det är en heterogen samling tankegångar, vilka stundom är sinsemellan motsägande och förvirrande, vilka blandar begrepp från den modernism den är en reaktion mot. Den samlar tänkare som producerat en social kritik som formulerats långt innan begreppet formulerats, tillsammans med nutida tänkare som vidareutvecklat postmoderna tankegångar. Den är närmast omöjlig att kortfattat beskriva för den rör sig med begrepp som behöver definitioner och som är svåra att följa med i, eftersom många av dem inte kan översättas på ett sätt som gör de rationellt meningsfulla (Ward, 2010).

Själv har jag gjort ett otal försök att sammanfatta postmodernismen och dess förhållande till psykodynamisk psykoterapi utan att ha kunnat formulera den i en form som är begriplig, knappt ens för mig själv. En del skribenter inom området tycks dessutom nästan ha gjort det till en konst att uttrycka sig i metaforer som blandar vitt spridda begrepp på olika nivåer, på ett sätt som gör att formuleringarna knappt säger någonting – eftersom de tenderar att upphäva sig själva (exempelvis Anthony Elliott, 2000). Att syssla med att förstå postmodernistisk text är att dras in i ett fragmenterande virrvarr som bryter sönder rationella tankelinjer i ett språkligt kaos; men för den skull bör den inte förkastas – för den säger något om vår tid och hur vi förhåller oss till teorier, diskurser och narrativa konstruktioner (berättelser); hur vi påverkas av den tid vi lever i och formas av. Hur våra själv återspeglar den omvärld de är en produkt av och som vi samtidigt reproducerar genom handlingar, tankegångar och reflexivitet (ett vanligt begrepp inom postmodernismen som beskriver reflextionsförmåga eller reflexion över reflexionen).

Framväxten av den postmoderna vetenskapskritiken
Den postmoderna eran kan sägas ha startat med en text som skrevs av den franske filosofiprofessorn Jean-François Lyotard (1979): The postmodern condition: A report on knowledge. Denna skrift tycktes sätta en hel värld i brand och producerade i sin efterföljd, en rad med texter som vidareutvecklade en del av de teman som kom till uttryck i Lyotards ganska tunna bok – en bok som fortfarande säljer. Lyotard förhållandevis lättbegripliga resonemang satte fingret på en problematik som under lång tid börjat tränga sig fram bland tänkare inom vetenskapsfilosofi, samhällsdebatt och inom de kulturella områdena: nämligen sammanbrottet för Västerlandets och vetenskapens enhetssträvan; en kritik mot drömmen om ett kontinuerligt närmande till den objektiva sanningen, klädd i namn av empirisk naturvetenskap. Lyotard påvisade att detta projekt inte längre var genomförbart: Drömmen om en linjärt utvecklad historiebeskrivning och ackumulerandet av en objektiv vetenskap formulerad i ett metanarrativ eller grand narrative, som Lyotard kallar detta dödsdömda projekt. Lyotard och postmodernistiska tänkare i hans efterföljd framhöll att vi måste hitta andra vägar att förstå förhållandet till kunskap, för vetenskapen är inte någon beskrivning av ”sanningen”, utan självt ett perspektivtagande, vilket kan problematiseras, relativiseras och ifrågasättas. Vetenskap är inte någon religion utan bara en i raden av alla andra berättelser. Inte den gyllne väg till sanningen som den själv utger sig för att vara. För det är just dess maskering bakom sin ointaglighet som gör den hotfull och maktfullkomlig.

Därmed kan man också betrakta postmodernismen som en social kritik, med rötter bakåt till Frankfurtskolan på 1930-talet; en slags problematisering av vetenskapens egna föreställningar om den egna metodologin som ett gradvis avtäckande, som med tiden skulle leda fram till allt mer sanning (Rorty, 1979).

Psykodynamisk vetenskap påverkades av den enorma popularitet som de postmodernistiska omformuleringarna skapade under sin blomstringstid och en rad arbeten som avsåg integrera dessa områden såg dagens ljus (Barratt, 1993; Elliott & Spezzano, 2000; Fairfield, Layton & Stack, 2002). Efter millenniumskiftet tycktes dock intresset för den postmoderna dekonstruktionen av psykoanalysen ha mattats av. (Dekonstruktion är ett vanligt begrepp inom postmodernismen och betyder ungefärligt och mycket kortfattat: omformulering.)

Postmodernismens dekonstruktion av psykoanalysen
Problematiseringarna av psykoanalysen tog ofta fasta på dess modernistiska grund och att den ursprungligen var skapad med siktet inställd mot ett vetenskapligt erkännande, och därmed positivistiska förtecken i form av formulerandet av en psykologi som strävade att efterlikna naturvetenskapliga principer. Postmoderna företrädare problematiserade exempelvis psykoanalysens föreställningar om att vaska fram ett djupt liggande inre autentiskt själv, och genom det psykoterapeutiska arbetet rena detta från tidiga traumatiska erfarenheter. Denna modell ifrågasattes och man framhöll att föreställningarna om jaget och ett ”inre själv” inte var hållbara – och istället konstruktioner eller föreställningar som endast tycktes vara giltiga inom den snäva diskursiva formation där de användes. ("Diskursiv formation" är ett vanligt begrepp inom postmodernismen och en omskrivning av en slags kunskapsöar som blir bärare och upprätthållare av viss kunskap.) Det psykoanalytiska självet hade med andra ord en bräcklig ontologisk status; det var inte ett stabilt begrepp som stod för sig själv – trots att självbegreppet har en fundamental status inom psykologin.

Postmodernistiska psykoanalytiker ansåg istället att det var mindre viktigt att syssla med ett slags själsligt ”arkeologiskt utgrävande” utan att istället sträva efter att formulera en berättelse om de egna erfarenheterna som var utvecklingsbefrämjade och kunde leda till psykologisk frihet, kreativitet och ökade tillgång till såväl intellektuella som emotionella resurser (Spence, 1982). Man talade om att det samskapade narrativet, den gemensamt skapade berättelsen som uppstod i den psykoterapeutiska situationen. Det var inte längre intressant om den var en korrekt beskrivning av de egna upplevelserna (för även upplevelserna var själva produkter av en kulturprägling, eller en social konstruktion av hur vi ska uppfatta och förstå verkligheten). De viktiga för denna omformulering av psykodynamisk psykoterapi i riktning mot ett narrativt fokus var dess potential för individens frigörelse och syftade till att öka individens reflektivitet, förmåga att tänka på och reflektera över sig själv och förhållandet till omgivningen. Målet blev alltså snarare berättandet mer än sanningen (Schafer, 1992).

Sigmund Freud som postmodern föregångsgestalt
Freuds kritik av den mänskliga övertron på förnuftet och att ”jaget inte är herre i sitt eget hus” gjorde att många ansåg att Sigmund Freud borde betraktas som en tidig exponent för postmoderna tankegångar (Loewenthal & Snell, 2003). Människan måste inse att hon brottas med starka omedvetna krafter som psykoanalysen samtidigt avsåg att tämja, i avsikt att göra det omedvetna medvetet. Det senare menade dock postmodernisterna självt är ett uttryck för vetenskapens övertro på förnuftet och att Freud var en produkt av sin tid och den stora vetenskapstro som kom till uttryck då. En tid då allt skulle rationaliseras och dras in i primärprocesernas domäner; det omedvetna skulle tämjas och göras föremål för kontroll och ett rationellt fungerande. Postmodernisterna menade dock att just denna föreställning om rationalitetens högsäte självt är det stora problemet i sammanhanget. Problemet är dess hegemoniställning: Dess rovgirighet, dominans, kontroll och övertro på det Västerländska vetandes överhöghet.

Som en reaktion mot detta strävade försökte postmodernisterna vända på steken: man strävade efter multiperspektiv, lokal kunskap (istället för generell), flera genusperspektiv (istället för att den manliga dominansen inom vetenskapsområdet), olika kulturer, klasser, ambivalens istället för koherens, osäkerhet istället för ett stabilt jag; begrepp som fragmentering, fick till skillnad från de tidigare idealen, en närmast upphöjd plats; yta, framhölls också som kontrast till den tidigare strävan efter att nå fram till ett djupt inre själv. Dagens människa beskrevs som tom, ytlig, fragmenterad, föränderlig, flyktig. Men inte på ett negativt sätt: Det tidigare framställda splittrade och sammanfallande jaget, vilket tidigare sågs som tecken på djup patologi, kunde istället framträda som ett eftersträvansvärt ideal: Det var ett tecken på mognad att subjekten kunde erkänna sin osäkerhet, sina splittrade själv, multipla självbilder och dynamiska föränderlighet. Det var inte längre eftersträvansvärt att försöka bygga upp ett stabilt inre själv, för ett sådant existerade inte i den postmoderna världen. I stället sågs självet en produkt av omvärlden och de influenser som ständigt bombarderade subjekten. Självet fanns inte längre inom individen utan placerades i den sociala omvärlden; det var en produkt av den kultur som den enskilda individen råkade framleva i (detta brukar inom postmodernismen beskrivas som death of the subject). Även tankarna var inte de egna, utan resultatet av den diskurs som individen var indränkt i och som utövade inflytande över såväl intellekt som affektliv. Även psykoterapeuten och den teori som hen utgick ifrån var en diskurs, ett narrativ som producerats av vår tid, av vår kultur och de frågor som tränger sig på oss från en ständigt föränderlig omvärld. Inom den postmoderna tolkningen av förhållandet till kunskapen övergavs möjligheten av att kunna skapa en beskrivning av verkligheten som var giltig över tid; en kartläggning av vår omvärld där likt ett pussel en bit fogades till ytterligare en bit. För postmodernismen menade att de metoder vi använder för att kartlägga vår verklighet själva är konstruktioner i avsikt att upptäcka just det de avser att upptäcka, inget annat. De ser sin egen spegelbild. De bekräftar den bild av verkligheten som de bestämt sig för att se.

Psykoanalysen tycktes, via den sociala kritik som utgör stommen i postmodernismen, falla samman som ett korthus. Även om man försökte leta sig fram till nya definitioner av de psykoanalytiska begreppen, så tycktes de vara ohjälpligt invävda i en modernistisk diskurs, en världsbeskrivning som framsprungit ur en dröm om att bli vetenskapligt rumsren och infogas i en positivistisk vetenskapstradition, vilken betonade mätbarhet och empirisk observerbarhet. En vetenskap som till sist skulle göra det möjligt att objektivt definiera de kategorier som psykoanalysen försökte beskriva. I den postmoderna världen raderas dock den positivistiska grunden ut och det som blev kvar var en rad berättelser eller sociala konstruktioner som språkligt försökte beskriva den värld som psykoanalysen försökte avtäcka.

Mot en psykodynamisk psykoterapi på postmodern grund
Dagens människa lever i en annorlunda verklighet än under den tid de psykodynamiska psykoterapeutiska teorierna skapades. Idag växer inte barn upp i täta dyader med en vårdande moder på det sätt som exempelvis Winnicott beskrev, utan utvecklas under väsentliga delar av sin barndom i det kollektiva forum som förskolor och skolor utgör – och där även den tidigare relativt osynliga pappan har en ny och annorlunda betydelse för formandet av den egna subjektiviteten (ett begrepp som ofta används inom postmodernismen eftersom det undviker kopplas till föreställningar om intrapsykiska själv). Under de senaste decennierna har dessutom en formlig kommunikationsexplosion inträffat som gör att både barn, ungdomar och vuxna formligen är indränkta i kommunikation och information, spel, underhållning, sociala nätverk, oändliga mängder av kulturella utbud, musik och kontakter med människor över hela jorden. På några sekunder kan dagens framväxande släkte få kontakt med individer som geografiskt befinner sig på andra sidan jorden, men psykologiskt alldeles i närheten; dagens människa har inte bara ett inre själv att forma och förhålla sig till utan närmast oändligt antal såväl reella som virtuella objekt. Det trygga själv som tidigare växte fram i en dyad, måste idag beskrivas på ett annat sätt. Kanske mer som en multipelt, flexibelt, polyrelaterande och stadd i kontinuerlig dynamisk föränderlighet. De teorier som vi använder för att formulera vår terapeutiska verklighet, har börjat falla samman och klarar inte av att hantera fenomen som globala nätverk, mobiltelefonernas intensiva och påträngande närvaro och intensivt kommunicerande med facebookkontakter, övervakningskamerans allseende blick och den genomgripande transparens som gör att vårt privata vänds ut mot omvärlden och används för att marknadsföra våra fragmenterade subjektiviteter via instagrambildernas överexponering. Vi kan inte längre fungera som härbärgerande objekt för fragmenterade själv, eftersom vi själva är indragna i och dränkta i en verklighet som omformulerat våra egna subjekt (Gergen, 2012). Hur ska vi förstå och beskriva dessa sociala, kulturella och genomgripande psykologiska processer och vad de gör med oss om vi utgår från teorier som är formade under en tid som beskriver en helt annan slags värld?

Till det positiva i denna postmoderna verklighet, hör ökade möjligheter till social gemenskap (via datorvärldens tentakler), yrkesval genom det förkortade avståndet till prestationer (exempelvis att filmen Searching for the sugarman bitvis gjordes med en mobiltelefon som inhandlas för en krona och redigerats med gratis nedladdade appar), förändrade maktrelationer mellan yngre och äldre, där elever kan hamna i det omvända maktläget att undervisar sina lärare i den senaste datorutvecklingen – snabbt kan tjäna mer än sina föräldrar och på ett ögonblick resa till delar av världen som tidigare krävde årslöner för att finansiera. Individen har idag helt andra och stundom närmast oändliga möjligheter till yrkes- genus-, partner- och bosättningsval, än då generationerna före dem växte fram. Samtidigt som skillnaderna mellan resursstarka och mindre bemedlade tycks närmast omöjliga att utrota.

Med tanke på att den sista stora psykodynamiska teorin gjordes med Kohuts självpsykologi, för mer än tre decennier sedan och att de därpå följande relationella teorierna enbart är omformuleringar och omstruktureringar av tidigare psykodynamiska teorier, är det psykodynamiska området i skriande behov av teorier som kan beskriva det postmoderna subjektets predikament och de metoder som behövs för att hantera de subjektiva världarnas sammanbrott. Vi kan snart inte längre arbeta med begrepp som överföring och motöverföring, för i dagens postmoderna formuleringar har motöverföringsbegreppet fått en så förändrad innebörd att det likt ett uppluckrat lapptäcke knappt håller samman (Hoffman, 2002). Den psykodynamiska psykoterapin är i ett skrivande behov av formuleringar som kan beskriva den vånda som dagens individ brottas med.

Den psykodynamiska psykoterapin måste formulera teorier som kan beskriva hur man bedriver psykoterapi, som går bortom objektrelatonsteoriernas modernistiska projekt av härbärgerande och det psykiska omformulerandet till rationella betaelement. För den postmoderna psykoterapeuten förmår inte längre att härbärgera det intensivt fragmenterade själv av multipla och sammanfallande perspektiv, eftersom terapeutens egen subjektivitet håller på att falla ned ett avgrundsdjup av meningsupplösning och kommunikationsöverflöd.

Hur ska man kunna navigera i en postmodern värld där subjekten hotar att upplösas? Vad är målsättningen när det inte längre är möjligt att söka efter en autenticitet som inte längre är möjlig att uppnå, eftersom den är ersatts med ett oändligt antal kopior som ständigt reproduceras i en hyperverklighet (Baudrillard, 2010). Det subjekt som vi försöker låta växa till möter istället det Lacanska spegelstadiet och bakom spegeln finns bara återreflexionerna av omvärldens perceptuella avfyringar (Elliot, 2000). I den finns inte något djup att återfinna. Inget själv att bygga upp.

För att kunna navigera på vår tids postmoderna vågor måste den postmoderna psykodynamiska psykoterapeuten ha en kompas som kan styra bland de berättelser som dagens postmoderna subjekt brottas med. Just där upplever jag att postmodernismens formuleringar och beskrivningar av vår nutid, är den bästa hjälpen för oss – inte för att hjälpa oss att mejsla fram det autentiska självet – utan inse att det går att leva ett meningsfullt liv trots att jaget består av ett lapptäcke av introjicerade objekt, en spegel utan innandöme och botten. I denna process är det viktigt att bli medveten om de inflytanden som formerar och strukturerar vår verklighet; där reklam idag har samma status som kultur, där det inre blir det yttre, där instagramkontakter får liknande betydelse som arkaiska självobjekt, mobilspel samma funktion som övergångsobjekt. Denna värld kan vi inte backa tillbaka ifrån; i den måste vi istället framleva med de redskap och formuleringar som utgår från dagens behov. Och just där är de samtida postmoderna formuleringarna de verktyg som jag upplever som mest användbara. I det sammanhanget kan vi insprierats av tänkare som Jean Badrillard, Michael Foucault, Ludwig Wittgenstein, Kenneth Gergen, Irwin Hoffman, Charles Jencks och Fredric Jameson.

Implikationer avseende metod
Så hur påverkar då de postmodernistiska omformuleringarna vårt arbete rent tekniskt? Jag tror att de postmoderna strömningarna inom psykoterapin, väcker såväl vånda och en känsla av att gå på sankmark, som en positiv framåtblickande tillförsikt. De hjälper oss framförallt att se våra teorier och metoder i ett nytt ljus. De anger att de glasögon vi har framför ögon just är glasögon, något som förvränger det vi ser, men också att vi är ansvariga för vilka glasögon vi bär. Det trauma vi tycker oss se hos våra patienter är lika mycket resultatet av vårt betraktelsesätt och vår teoretiska bakgrund som patientens egna erfarenheter. Det trauma som vi ser skulle också kunnat sett annorlunda ut med andra glasögon. Postmodernismen hjälper oss, med andra ord, att inse att våra perspektiv bara är ett av ett oändligt antal möjliga sätt att se samma fenomen, och att vi själva bär ansvar för just det vi ser. Det är inte en objektiv verklighet vi betraktar, utan den är resultatet av våra förföreställningar och det sociala sammanhang de framträder i. Vi är inte objektiva vittnen till det vi ser utan delaktiga i hela denna process av meningsskapande; vi är ohjälpligt inbäddade i den sociala matris där sociala och meningsskapande influenser blandas samman. Vi kan inte ställa oss utanför den, men vi kan försöka bli medvetna om den och försöka reflektera över processen i sin helhet. Det gör oss mindre säkra som psykoterapeuter, men bjuder å andra sidan in våra patienter till en gemensam dans på lika villkor, där vi själva framträder som människor med alla våra fel och brister, men också möjligheter och styrkor.

Våra metoder styrs från teorier. När teorierna förändras och utvecklas, förändras även det vi observerar. Postmoderna omtolkningar av psykodynamisk psykoterapi kan hjälpa oss att bli medvetna om att observationerna av oss själva, våra medmänniskor och relationerna mellan oss, är relativa sociala konstruktioner, som är resultatet av tidsbundna sätt att tänka. Det vi observerar kan därmed relativiseras och bli mer transparent; det kan förlora något av sin essentiella kvalité och därmed blir flyktigare, men också mer plastiskt. De fenomen vi observerar kan bli mindre fastslaget, definitivt eller orubbligt. Den ”tidiga störning” som vi tidigare tyckte oss så se, kan visa sig  förklaras av en patologiserande ögonmask som vi haft framför våra ögon, som dels är resultatet av det enorma inflytande som den psykiatriska diagnoskategoriseringen haft, men också att många av våra teorier varit alltför fixerade vid ett felfinnande. Våra teorier har tagit för givet att bara vi blir av med resultaten av de osunda relationerna våra patienter formats av och bearbetar de tidiga patologiska erfarenheterna, samt hjälper till att lära våra patienter mindre patologiska relationsmönster (som om vi vore experter på icke-patologiskt relaterande), så skulle psykisk hälsa och goda relationsmönster automatiskt bli följden. Våra behandlingsmetoder har närmast tagits för givet att bara vi kommit tillrätta med de personlighetspatologierna så skulle också psykisk hälsa automatiskt följa. Men kan det inte vara så att vårt uppehållande vid patologiska aspekter i relaterandet, i själva verket frammanat just de spöken som vi sedan vill komma tillrätta med; att vi varit så upptagna med att jaga lik i garderoben att vi inte sett de resurser som våra patienter har.

Vi måste också vara medvetna om att den hälsa vi eftersträvar hos de som söker vår hjälp, självt är en relativ produkt som framträder som en kontrastverkan till det som vi klassificerar som patologier eller mindre önskvärda relationsmönster: Strävar vi efter att se hälsa har vi i samma stund jagat fram ohälsans demonologi. Psykoterapeutiskt behandlingsarbete är så upptaget med hälsosträvan att vi inte inser att den jakt vi har efter hälsa också driver fram ohälsan. I en socialkonstruktionistiskt utformad psykoterapi måste hela denna reflexivet adresseras; vi måste då vara medvetna om att vi själv är såväl upprätthållare, som ansvariga för en del av de mönster som vi jobbar med; att vi är fast i dem och blind för dess influens, både i vårt eget relaterande och hos dem som vi jobbar med. Eller snarare blinda för att vi själva i vårt behandlingsarbete legitimerar ett patologiskt förhållningssätt enbart genom att befinna oss i rollen som någon som tror sig kunna ställa sig utanför mänskligt relaterande och förhålla sig till det från ett utanförperspektiv.

Rent tekniskt kan vi bedriva psykoterapi kan vi dock bedriva vår psykoterapi som vi alltid gjort och som vi lärt oss. Vi upprätthåller de ramar som befrämjar relationsutvecklingen: vi umgås inte med våra patienter utanför terapirummet, vi håller våra avtal, vi tar betalt och så vidare. Psykodynamisk psykoterapi utifrån en postmodern synvinkel innebär inte en rammässig fragmentering, utan det handlar mer om innehållet i våra reflexioner. I dessa sammanhang tänker jag mig att en postmodern psykoterapi tar fasta på hermeneutik eller meningsskapandet.

Psykodynamisk psykoterapi som meningsskapande
Grunden för psykodynamisk psykoterapi är det meningsskapande som framträder i den psykoterapeutiska processen. Den relationella psykoanalytikern Donnel Stern har beskrivit detta meningsskapande i termer av emergens, en process där meningsprocessen framträder som ett ömsesidigt samspel mellan psykoterapeuten och patienten. Som resultat av detta arbete med kan följden bli hälsa – även om det inte kan vara det primära syftet. Det är själva meningsskapandet som är meningen med psykoterapin, det förutsättningslösa reflekterandet som tar fasta på det unika och spontana förlopp som framträder och som är helt avhängig de som ingår i detta psykoterapeutiska sammanhang. Något som inte kan göras till föremål för en instrumentell teknik eller manualisering.

Detta meningsskapande kan leda till expansion av självet, till nyfikenhet och frihet, men det kan inte göras till föremål för den typ av utvärderingar som grundar sig i det kvantifierbara mätningsteknologi som används inom naturvetenskapen. Det meningsskapande som framträder i denna process, ”are unique occurrences, and unique occurences arise from unique circumstances. They are emergent.” (Stern, 2013, s 103).  För hur ska man kunna mäta den unika psykoterapeutiska process som framträder i en viss terapi, utan att detta riskerar leda till en önskan om att försöka kontrollera och använda det som framträder i avsikt att kontrollera och styra, det som är den empiriska vetenskapens kännetecken? En empirisk kvantifiering missar kärnan i den psykodynamiska psykoterapin: ”We are rejecting the heart of the psychoanalytic approach to psychotherapy; the phenomenon of unique unbidden, emergent events arising from unique circumstances.” (Stern, 2013, s 107).

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar