torsdag 26 juli 2018

Att skriva sitt liv – en recension av Peter Ahlquist "Det egna fallet"






Det finns föreställningar om att psykologer inte ska berätta för mycket om sig själva, att de ska bevara neutraliteten i förhållande till sina klienter. Den idén härstammar förmodligen från tidiga varianter av psykoanalys, där analytikern skulle framträda som en neutral projektionsskärm, på vilken patientens fantasier kunde manifesteras. Om patienterna visste för mycket om terapeuten skulle det, antog man, försvåra för patienten att låta terapeuten bli det överföringsobjekt som hen behövde som redskap i behandlingen.
Denna ortodoxa enpersonspsykologi är dock för länge sedan obsolet, men föreställningarna om den anonyma psykologen och psykoterapeuten lever fortfarande kvar.
Därför saknas det självbiografier av psykologer.
Peter Ahlquist är dock ett undantag. I boken Det egna fallet från 2009 ger författaren en symmetrisk och rak gestaltning av sin uppväxt, från starten fram till ungefär tjugoårsåldern. 
Vid tiden för bokens tillkomst var författaren sjuttioårsåldern. Men trots åldern har Peter Ahlquist ett enastående detaljrikt minne och går systematiskt igenom sin barndom och kan belysa signifikanta detaljer med en skärpa som man sällan stöter på i dessa sammanhang. Han måtte ha en hög kognitiv kapacitet och minnesförmåga, för att kunna härbärgera alla minnen, erfarenheter; minnas namn på klasskamrater och vänner, platser och händelser i sina händelserika barn- och ungdomsår från krigstiden och efterkrigstidens Sverige; om romantiska möten med en rad kvinnor (för man förstår att Peter är en kvinnornas man), ett kringflackande under femtiotalets Europasomrar, där han detaljerat och visuellt redogör för platser, chaufförer som han liftat med och människor han mött i Frankrike och Spanien – vilka författaren detaljerat och inlevelsefullt kan beskriva. Ett sådant enastående minne måste vara en enorm tillgång och en outtömlig kreativ oas att fylla på ur, för Peter Ahlquist liv har, av boken att döma, varit spännande och omväxlande. 
Som när han efter en viss kamp med en rival återfår sin första kärlek Barbro, och beskriver sina känslor för henne: ”Jag känner bara värme när jag håller min förtvivlade käresta i famnen. Jag är ju vinnaren. På nytt har jag vunnit dig. Du är min, bara min. Och vi hjälps åt att torka dina tårar. Och vi går en härlig vår till mötes.”
Eller den dråpliga gestaltningen om när han skildrar förförelsen av en flicka under femtiotalet, och avklädningen av den avancerade uppsättningen persedlar som användes vid den tiden och där Ahlquist i närmast burlesk  Piratenmanér jämför avklädningen med ömsningen av ålaskinnet.
Författaren har en enastående språkbehandling och det märks att han tidigare, innan psykologyrket, jobbat som lärare; även om ämnena inte vara svenska och språk. Av biografin att döma hade han dock lätt för att lära sig ett flertal europeiska språk, som han talade flytande under sina resor.  
Mot slutet av boken ger han en livfull gestaltning av i Pamplonas festyra, inklusive sedvanlig tjurrusning och besök på en corridan, som skulle kunna mäta sig med den stämning som Ernest Hemingway kan gestalta. Det är bara det att Hemingway dog samma år, vilket gör att Alhquist fiesta företas i hans fotspår. 
Det har nu snart gått ett decennium efter denna inspirerande gestaltning av den första delen av Peter Ahlquists händelserika liv. Man ser därför förväntansfullt fram mot en sammanfattande fortsättning på detta äventyr som är Peter Ahlquist liv. En historia som sannolikt kommer att handla om hur han utbildar sig till psykolog och psykoterapeut i spåren av pionjärerna inom området, skaffar sig fyra barn, ett sommarhus i Turkiet och påbörjar sitt skrivprojekt som resulterar i den fantastiska romanen Minnet av Renate, vilken häromåret utom. 

torsdag 5 juli 2018

Hibernering




119. Ilskna bruna sorkar kravlar runt kring min mages, tvåcentimeters tjocka väggar. Gräver. Jag väver in hela min kropp i en pansarhård puppa, likt en sköldpadda i sitt skal. Men jag lyckas inte bedöva mig tillräckligt. Endast sömnen – och det är en förbannelse att man inte förmår sova mer än åtta-tio timmar i taget – ger en liten svalka från den outhärdliga världen och vardagen, livet och människorna – eller snarare frånvaron av människor. Men man kan drömma om döden: hur man vilar i sin ensliga stuga vid havet, de ljusa gardinerna som fläktar i vinden, hur man kontinuerligt injicerar en blandning av kokain och heroin. I ett dvalliknande drömtillstånd, odynamiskt som en växt, vilande, väntande, bidande genom törnrosasömnen, genom tiden, i väntan på pengarna, kraften, livslusten, modet att ta det slutgiltiga språnget in i evigheten, befriad från orgasmer och Stesolid. Omöjligheten att gömma sig för världen, även om man som nu, ligger i en bungalow för tjugo kronor natten på en Stillahavsö. Pengar, hopstretade från tidningsdistribution och utskrift av domstolsprotokoll. Två försiktiga knackningar mot en trädörr i den grådaskiga gryningen, ett segelflygplan som störtar och en kung opåverkbar av missnöjesyttringar, plågande sina tjänarinnor mitt framför ögonen, en frisk, normal flicka med ett treårigt barn och levande kommunikation med en likaledes normal väninna... kan jag inte konkurrera med, i min låsta neurotism och de skador jag ådrog mig i fallet. Ansvaret för världen även om. Tankar, telepati, vetskap, medvetandet, mobilsignaler som tjuter som vredgade hundar genom en kylig natt, brev, tidningar. Tiden kan jag inte fly ifrån. Den kräver! Även två år i en ödslig stuga i bergen. Radioaktivt nedfall som strös som ett vitt snö, pulver över den långa magra kroppen i vita lakan och orkanvinden. Nerverna som kontinuerligt signalerar. För evigt dömda till gemenskap med helvetet. Jag gör en sociologisk studie av helvetet – jag har ännu inte funnit min avrättningsmetod, trots att jag suttit här i tre år. 

lördag 30 juni 2018

Doors of perception



402.  Det som jag tidigare tänkte som ett visst upplägg av den här textmassan, håller nu på att ändra sig & jag vet inte hur det i slutändan kommer att se ut. Men det lutar åt att jag kommer att ändra på den ursprungliga strukturen. Jag har ju tid att syssla med det här tills jag blir nöjd. Eller snarare tänker jag mig att jag får ta mig tid. Att jag inte behöver ha så bråttom. 
Som det nu ser ut – tankarna som jag fick idag eller som börjat växa fram de närmaste dagarna – är att… Ja, jag måste kanske förklara den ursprungliga settingen. Ja, det som hade blivit ett textprojekt som jag nästan kände mig klar med & t.o.m. hade skrivit inledning och avslutning till, har jag nu ändrat. Ja, från början tänkte jag mig – eller snarare det som växte fram & till slut blev en färdig form var: två textdelar, där del ett var mixade texter, trettio år gamla och en del två som var mina aktuella dagboksreflexioner, med självbiografiska återblickar. 
Tanken som jag nu istället har, är att ta bort del ett – och kanske senare jobba om den till en självständig textmassa genom att infoga ytterligare gamla anteckningar & istället fokusera på de dagboksanteckningar som jag framlägger här. 
Det verkar mer bli en slags arbetsanteckningar eller arbetsbok där jag också beskriver den process det innebär att skriva det här. Ett skrivande om skrivandet. 
Det är en vånda att komma igång. Att komma in i en text. Det är ofta en lång startsträcka. Ofta en massa förtexter, som man senare får slänga. En slags arbetsmaterial. Man får sålla bort det sedan.
Sen är det ju det där att man borde mer skriva i någon slags romanform, så man lättare kan gömma sig i texten. Inte vara så utlämnande som man kan bli en självbiografi & dagbok. Men nu blev det så. Jag får fortsätta på det här sättet. 
Jag har så lätt att ständigt ändra mig & börja på ett nytt projekt. Därför finns en mängd påbörjade projekt som aldrig blivit färdiga. 
Redan här har jag huvudvärk & svårt att komma vidare & hade heller inget att komma med när jag började skriva idag; det var alldeles tomt i huvudet – men det finns några idéer som låg där och väntade på att växa fram. En slags vaga visioner, som jag spontant fick kontakt med.
En tanke… Eller snarare var det en känsla, som kom till mig – var när jag tittade på en bild som en vän hade lagt ut på Instagram… Det var en slottsträdgård med häckar. & när jag såg den där bilden, så mindes jag en känsla som hade funnits hos mig för trettio år sedan. Den skulle jag vilja få fatt i, för jag tror att bakom den finns en massa annat som kan utvecklas.
Nu går jag upp för att hämta kaffe; jag drar mig för att kasta mig in i det kreativa flöde som man måste få kontakt med för att kunna beskriva den där vaga känslan, som jag påmindes om när jag såg Instagrambilden. 
När jag går upp för att hämta kaffe upptäckte jag att den dörr som jag nyligen byggt var lite trög, så jag letade upp en skruvmejsel för att justera skruven något – allt för att ”smita” eller undvika det som jag såg som en uppgift. Nåväl: 
Nu sitter jag här igen med mitt kaffe & lyssnar på deephousemusik i mina hörlurar, medans resten av familjen ligger & sover. 
Nu går jag in i texten:
Det är den där febriga kristiden på slutet av 1980-talet i Malmö... Det är en slags förtvivlan i känslan. Någonting om bostadslöshet. Jag som irrar omkring efter ett bo. 
Det är sommarkväll i ”minnesbilden”. Kan det vara under den tid jag tillfället bodde hos min galna vän R? Innan jag hade fått något eget boende? 
Det är sommarkväll och jag cyklar omkring i Malmös parker. Det är sommarkväll & skymning. Jag hittar den här häcken. Jag tror den ligger någonstans bakom muséet. Men den kan också ligga på något helt annat ställe; jag har senare försökt att hitta platsen utan att lyckas.  
Det är en förtvivlan i den här känslan. Men också den febriga maniska galenskap som finns i hopplösheten; en slags tilltro till att man ska hitta något ställe att gömma sig på – eller vid den här tiden handlade om att tillfälligt hitta en plats att vila lite innan R kom hem för kvällen, för det var han som hade nycklarna. 
Han kanske var borta? Kanske hade åkt till Köpenhamn med flygbåtarna som han brukade göra? Jag hade ett behov av att befinna mig någonstans i väntan på att R ska komma hem; det är en slags väntan på... Men det är en febrig väntan; det var som om jag plötsligt hittade ett nytt område av staden, som jag inte sett tidigare. 
Men det är den där tiden då jag var utan mark under fötterna; så som man känner sig när man inte har någonstans att ta vägen; inte något hem –
Det känns så oerhört avlägset det där. Nu när man sitter i sin borgerliga tillvaro. I ett hus, med familj och ett borgligt arbete i systemet. Man har liksom glömt bort hur det var när man inte hade någonting. Men i det här perspektivet framstår oxå den tiden som idyllisk. 
Tänk om man hade vetat då att det skulle ordna sig; att man till sist skulle hamna i den där borgliga tryggheten. Att man skulle få jobb & pengar – & ändå är man inte nöjd. Man drömmer ändå sig bort till den tid då man var utan allt; inte hade något hopp, inte pengar eller mat eller bostad och var helt beroende av en lynnig, schizoid galning, mr R, som inte hade några sociala behov överhuvudtaget – och enbart upplät sin lägenhet för att jag skulle kunna få bo där, eftersom jag själv hade låtit honom bo hos mig, i vårt korridorkök, när han själv blev helt paranoid av en granne, när vi var filosofistudenter i Uppsala, men herr R närmast helt oförmögen att prestera något i studieväg & därmed inte heller få studiemedel –
Jag tror föresten han läste estetik, men jag mindes honom mest för att han satt och stirrade på de andra eleverna, som satt i föreläsningssalarna. Han tittade på dem för att få någon slags kontakt. 
Jag började tala med honom vid något tillfälle. Han verkade ganska udda & såg nästan lite skrämmande ut med sin ”Charles Manson look”, med svarta stirrande ögon, svart överrock, basker och svarta hår. 
Jag var nog den enda som talade med honom…
Nej, så var det nog inte alls föresten. Han satt en sommar på statsbiblioteket i Uppsala – tillbringade all tid där – och jag hade träffat på honom igen & han berättade för mig om några vänner som han ”lärt känna” på biblioteket – men sen när han presenterade mig för dem så visade sig att det var helt ytliga människor – så man tyckte det verkade helt obegripligt att han kallade dem för sina ”vänner”, för de verkade inte alls vara intresserade av honom, utan helt självupptagna. 
Det var helt klart att de kom från en helt annan bakgrund än R. 
R var då & är ännu mer så idag – en utslagen galning med en fruktansvärt trasig barndom, med okänd fader & som enda släkting sin mamma som han bröt kontakten med under unga vuxna år. Ingen annan nära relation; helt ensam i världen & aldrig haft en nära relation eller levt tillsammans med någon. 
Jag såg honom för något halvår sedan i Malmö där han hade blivit en gråhårig gammal man som cyklade omkring och samlade pantburkar.
Och när jag gick förbi bostaden där han bodde på 1980-talet, så fanns hans namn kvar i trappuppgången. Samma lägenhet under alla år. 
Men fröken M, som jag hade en kort galen relation med under de här åren bor inte kvar där hon bodde då & jag har ingen aning om var hon finns & om hon överhuvudtaget fortfarande lever. 
Hon var också en trasig människa – jag umgicks nästan mest med trasiga människor – eller berodde det på att de flesta är tilltufsade på olika sätt? 
Den här känslan från en febrig kväll i Slottparken eller var det kan ha varit, som jag associerade till när jag såg det här Instagramfotot – ja, den här febriga känslan av att jag var nära någon slags febrig galenskap – men det var inte någon paranoid rädsla – det var mer av en slags ”varm” mani, men det var inte galenskap; det var bara en galen, febrig, passionerad känsla inför livet (fast inte passion i den bemärkelsen att den riktade sig mot en person) – inte för att man såg något hopp, just i den situationen då man irrade omkring i Slottsparken eller hittade en parksoffa bakom muséet och vilade på tills R kom hem från Köpenhamn & man kunde få sova inomhus – 
Det är mörkt ute; det börjar skymma. Man kan se den mörka himlen... Men det är varmt & man kan vara ute. 
Det är nåt i minnet om att det kan ha varit vid tiden för Malmöfestivalen. 
Men det borde inte vara det; för då hade det varit en massa folk som hade irrat omkring här, eller att man hört en massa ljud från orkestrar & underhållning – men det finns det inte i den här minnesbilden. Det finns bara ensamhet, galen passionerad ensamhet, utsatthet – fast allt är ju relativt & när man tänker på alla flyktingar i världen, så hade jag rena lyxtillvaron, som ändå var i mitt land & hade möjlighet att få pengar till mat & potentiellt oxå möjligheter att få en bostad & hade släkt som brydde sig – även om jag under den här tiden i Malmö, tycks ha varit helt ensam.    


tisdag 26 juni 2018

Postmodern ideologisk reproduktion




218. Det är den där postmoderna tomheten som ställer till det, som sätter allt på ända, som gör en tveksam till det man gör; som att när man tittar på saker och fenomen med en andra anblick, så ser de så tomma ut, ihåliga. 
Om man t.ex. tänker på det här med psykoterapi. Det jag sysslat med i tjugofem år: Jag begriper fortfarande inte vad jag gör. 
Jag ser det som en slags konstruktion i det senkapitalistiska samhället, dvs. en slags aktivitet som är ett resultat av hur denna värld är konstruerad och ett medagerande i dess effekter. En slags pseudoaktivitet, som visserligen är min födkrok och som ger mig lön varje månad, men där de möjliga effekterna eller nyttan av arbetet inte så tydligt märks. Det lilla som man kan göra som psykoterapeut, för att påverka människor (vilket är en del av syftet med arbetet) är verkligen inte mycket – och kanske främst omedvetet eller sekundära effekter. Alltså den ev. påverkan som en sådan kontakt kan ha, handlar om symbolvärden; föreställningar som att den som hamnar hos mig, tror att jag, som psykoterapeut, kan bidra med en förändring. Föreställningar av typen: “Nu när jag börjat gå hos en psykoterapeut, har jag börjat göra något åt mina problem”. Vilket i sin tur kan innebära ett slags aktivering av viljan till förändring. Som i sin tur leder till att man tar itu med vissa vanor och ändrar dem. 
Det är kanske just den typen av föreställningar, som leder till förändringar eller någon slags utveckling? Eller att man då sätter igång med saker; terapin blir själva startpunkten till en transformationsprocess. Förändringsprocessen börjar kanske när man tar beslutet att gå till en psykolog. Men varför ska en sådan utveckling ske? Varför ska man förändras? Varför ska man hela tiden sträva efter att må bättre? Är det föreställningarna om potentiella förändringar, eller att man bör förändra sig, som driver folk till psykologer? Är kanske t.o.m. sådana föreställningar en del av problemet (att folk mår dåligt)?
       Det system människor framlever i, kanske reproducerar det illabefinnande som de bl.a. försöker komma tillrätta med genom att samtala om det de upplever?

lördag 23 juni 2018

Att skriva eller inte




Lars Gullin hette en känd svensk jazzmusiker, som producerade odödlig musik, särskilt under särskilt femtiotalet. Hans dröm var att bli koncertpianist och i avsikt att nå detta mål studerade han vid Kungliga Musikhögskolan i Stockholm. 
För att försörja sig gjorde han en del jazzspelningar, där han spelade barytonsax i olika jazzorkestrar. 
Med tiden blev han en mästare på sin barytonsaxofon och en del av de inspelade styckena är idag odödliga. 
Han blev aldrig koncertpianist, men det han gjorde för att försörja sig – som han såg som en mindre viktig aktivitet – istället blev det han blev ihågkommen för och som fortsätter att skänka oss jazzdiggare glädje. 

Eller författaren Stig Dagerman, som 1948 fick i uppdrag att åka till Frankrike för att skriva en skildring av sina erfarenheter med titeln ”Fransk vår”, som en tänkt fortsättning efter framgången med den tidigare boken ”Tysk höst”, vilken gestaltade effekterna av andra världskriget, men istället skrev boken ”Bränt barn”, som handlade om något helt annat.
Poängen är att det man gör som biaktivitet, vid sidan om, kan bli ens huvudaktivitet. Perspektiven kan skifta. Fokus och bakgrund. 
Eller som det står i Psaltaren ”Stenen som husbyggaren ratade har blivit en hörnsten”.  

Så för mig, som fokuserat på my main interest, nu tagit tid att skriva ned mina tankar om the main interest, åtminstone temporärt, har gjort att själva ”biprocessandet” skiftat från bakgrund till fokus. Alltså denna text om själva processen har blivit viktigare än det som jag hade som föremål för processandet.
Andra exempel kan vara: Man skriver en dagbok, men kommer på att själva dagboksskrivandet, som används för att processa vardagens upplevelser, kan bli centrum för vardagen eller ”produktionen” eller reproduktion eller omskrivandet, rewriting

Denna ideologiska reproduktion, som är själva grundbulten i the world we are living in today. Där konsumtion och reproduktion av varor och tjänster, skiftat fokus till meningsskapande och ideologisk reproduktion, som tankar, idéer, musik, meddelanden på Instagram eller inlägg på Facebook. Det som väver vår värld – jämfört med tidigare då vi sysslade med mer konkret reproduktion, som brukandet av jorden för att äta eller produktion av konsumtionsvaror i fabriker. 

Det kan också vara följande: Jag blir upptagen med att skriva en novell om ett restaurangbesök, men istället fastnar i att fundera över om jag egentligen vill göra det eller om hur svårt det är att komma igång eller om jag har svårt att starta något som jag själv inte initierat. Eller att jag blir så förtjust i denna självinitierade aktivitet – som är en slags reaktion på det jag fått ett förslag om att göra – att jag istället fokuserar på den. Vilket samtidigt innebär att jag flyr från det som är min huvuduppgift, eller som jag tänker är min huvuduppgift. Eller är det det? Kan huvuduppgiften kanske skifta, så att det jag upplever som en huvuduppgift blir olika saker som jag för tillfället definierar som just huvuduppgift? Eller behöver något att reagera mot för att kunna komma igång att göra något överhuvudtaget? 

En annan sak som jag märker när jag sysslar med denna ideologiska reproduktion är att jag skriver om en del av det som jag tidigare gett uttryck för, i det som jag kallat för min huvudaktivitet, eller main interest. Samma tankegångar återkommer. 
I olika former.
Det är också det här svåra – att man skulle kunna hålla på med det här skrivandet hur mycket som helst – men att livets krav & allt man måste göra, gör det svårt att syssla med skrivandet. För det tar tid från annat som också måste göras. Som att se till att vardagen fungerar. 
Just nu kan det innebära att umgås med mina barn.
Eller att klippa gräset i sommarstugan. 
Det här skrev också Stig Dagerman om i en novell från 1949  kallad ”Varför mörda basfiolen?”. 
Åtminstone tolkar jag den så. 
     Ska jag syssla med att skriva eller ska jag vara i ett relaterande?

fredag 22 juni 2018

Sirenernas sång


Enligt Wikipedia beskrivs hur Sirenerna, som enligt grekisk mytologi var tre vackra systrar, lockade till sig sjömän på havet för att sedan döda dem. 





Det är det här att livets krav – som tränger på – och som man måste förhålla sig till – det här att man måste – eller förväntas göra saker, som tar energi från uppgiften. Den där uppgiften, som är ens main interest; som man måste fokusera på – för att kunna hushålla med energin – särskilt när den är begränsad & man måste jobba 8 timmar om dagen – och inte längre är 20 år – och det lilla som blir över när man har jobbat sina 8 timmar – måste gå åt att fokusera på skrivuppgiften – Massor av saker som bara staplas på och som stjäl energi från det svåra, som man måste fokusera på om man ska må bra (en av sysslorna) –
Det innebär att man måste säga nej till en massa saker, som ständigt efterfrågas en – och som ligger i närheten av the main interest. 
Nu räknar jag inte in saker, som att sköta hushållsarbete och fokusera på relationer till barn och hustru, bygga väggar i hemmet för att ljudet in till sovrummet ska isoleras från tonåringarnas naturliga behov av att ostört få umgås med sina vänner – eller sköta trädgården. För sånt hamnar i en annan kategori – och tar bara tid från the main interest. 
     Det ger också en massa energi, som man behöver för the main interest, dvs. att skriva. Men inte skriva vad som helst, utan det skrivprojekt, som man just har för handen. 
Just nu handlar det om att bli klar med det som jag (som arbetsnamn) kallat ”diaryprojektet”, vilket skulle kunna tolkas som en dagbok – och förvisso hade den karaktären när det inleddes, men sedan ändrade form och blev mer av en ”fragmenterad slumpmässig biografi”. 
Det är ett svårstyrt projekt, för man tvivlar själv över värdet av det.
Men det känns som en viktig sak att ro i land med. 
För mitt problem – eller åtminstone ett problem, som var förhärskande tidigare, men som jag nu lyckats hitta en lösning eller förhållningssätt till – är att jag inte blev klar med saker. 
Jag påbörjade en massa saker, som jag sedan inte avslutade.
Det enda sätt jag kom på – eller jag ska väl inte säga ”det enda”, för det finns en massa andra aspekter – för att kunna bli klar med det, är att likt en blodigel bita sig fast i det. 
Det är dock svårt.
Det svåra är att tiden är så begränsad.
Jag jobbar mina åtta timmar om dagen. Jag cyklar till jobbet. Jag måste dessutom – eller tycker att jag behöver – ett antal timmar fysisk träning – förutom alla andra saker som man måste göra som medlem i en familj –
Nåväl, i slutändan är det några få minuter varje morgon som jag använder för att skriva några rader – eller jag ska väl inte säga skriva –  för nästan all av den lilla tid jag har, går åt att redigera det jag redan skrivit. Men i alla fall, den där redigeringstiden, riskerar ätas upp av diverse åtaganden som ständigt kryper in i mitt medvetandefält. Åtaganden som äter upp den lilla tid som jag har till mitt förfogande, och därmed riskerar förstöra den lilla tid jag har kvar för att bli klar med mitt livsprojekt, som det som det nu är tillräckligt svårt att kunna bli klar med, eftersom jag har så mycket annat som också måste göras – men också för att det finns en inneboende ambivalens över hela projektet & för att jag ständigt tvivlar över det jag gör. Särskilt när det gäller skrivandet. 
Det hotas från alla håll.
Exempelvis:

1. Jag måste gå en meditationskurs – och den idiotiska kursen tvingar en att meditera varje morgon – det äter upp den lilla tid jag hade kvar för att bli klar med mitt livsprojekt. För att skriva måste jag smita från meditationen.
2. Min chef ber mig läsa och recensera en bok & dessutom recensera en bok som jag redan läst – men som jag inte läste i avsikt att recensera (och det gör ju att man läser den med andra ögon) & därför måste läsa om igen.
3. En vän har skrivit en uppsats, där jag varit försöksperson och förhör sig (implicit) om ett omdöme om den, vilket innebär att jag måste lägga ned en massa tid på att läsa denna uppsats.
4. Min fru ber mig att diska undan och göra frukost till ungarna – innan vi ska iväg & göra en annan sak en viss tid – vilket äter upp den lilla tid som är kvar för att skriva färdigt just dessa rader.
5. En annan vän föreslår en intervju med en professor som ska ingå i ett annat nedsövt projekt – men som ändå kommer att innebära en massa redigeringsarbete, som ändå måste göras om det ska bli nåt vettigt av intervjun. 
6. Min bästa vän föreslår att vi ska skriva en essä eller novell om ett magiskt rendezvous som vi hade, och som skulle kunna vara en utgångspunkt i ett gemensamt projekt.

Allt det där är bra & saker jag skulle vilja göra, men gör jag dem, så förskjuter jag uppfyllandet av drömmen om att bli klar med my main project. Ett projekt, som dessutom är svårmotiverat, eftersom man endast kan röra sig centimeter för centimeter & inte kommer att få någon utdelning av slitet, på flera år. Och dessutom måste kämpa mot de egna inre demonerna – demoner som säger en massa kritiska saker om mitt main project och som jag ständigt måste bekämpa. 
För om man frestas av att delta i dessa föreslagna projekt hamnar man i den bipolära febern. Det där vansinniga kaostillståndet där man försöker pressa sig själv att göra mer än man orkar & i denna process faktiskt ändå åstadkommer någonting. Men där priset är att man blir trött (depressiv) och orkeslös & inte kommer att orka med the main interest
Men där just avsteget från the main interest, paradoxalt nog, även kan ge en injektion till the main interest. Vilket medför att jag skriver det här – som just är ett avsteg
Som jag gör istället för att syssla med the main interest.
Eller gå upp och göra frukost till ungarna.
Nej, jag tror jag laddar opp det här till min site. Eller blogg. Eller vad man ska kalla det –

Precis när jag ska göra det så ringer min fru (som är ute och handlar) och frågar om vi behöver fylla på med Gladpack till sommarstugan (hon är på affären för att köpa jordgubbar, som måste var färska & man därför måste köpa dom samma dag som man ska äta dom – tycker hon – medan jag tycker att det skulle kunna gå lika bra att köpa dom dagen innan – och det där är någonting som vi diskuterar varje år & har gjort i tjugofem år). Nåväl, jag måste gå upp från sängen där jag ligger och skriver det här på min Mac book Air & gå & kolla om det finns Gladpack & finner att det visserligen finns några millimeter på rullen – men hur ska man veta om det betyder att det finns en meter kvar eller om det är 2 decimeter & vad spelar det för roll? Sen måste jag irriterat svara på telefonsamtalet, innan jag åter kliver upp i sängen för att fortsätta att skriva på denna idiotiska text, som handlar om att jag har så svårt att säga nej till alla krav som ställs på mig & som förhindrar mig att bli klar med mitt skrivprojekt – som jag efter alla turer & alla lägen & där jag måste säga nej till alla demands & nu börjar tvivla på –



onsdag 16 maj 2018

Ode till ensamheten





1. Jag lever ensam och isolerad – fysiskt sett. Jag har inte rört vid en människa på lång tid. Jag har visserligen klappat en hund nyligen, men det är ju en annan sak. 
Måste man röra vid varandra? Man ser det på filmer, läser om det i böcker och ser hur människor omkring en har fysisk kontakt. Men jag förstår inte varför! Det är som om jag saknar kunskap om denna mänskliga erfarenhet. Som om det inte ingår i min värld. 
Måste man röra vid varandra?
Jag känner mig onormal eftersom jag inte ingår i en fysisk gemenskap, men ser att andra har en sådan. Det bekymrar mig. 
Jag inser samtidigt att det finns en längtan inom mig, att få röra vid någon, men jag kan inte göra något åt den! Det känns som om jag skulle sträcka mig ut efter någon, skulle det vara som att  beröra ett glödgande järn. Livsfarligt! Alltså kryper jag in i mitt skal och tränger tillbaka min önskan. Jag låtsas som ingenting och pratar på med människor jag möter, som om jag inte vore det minsta berörd. 
Oberörd, oberoende – jag behöver inte någon!
Ett närmande kan också innebära att jag aktivt tar initiativ till kontakt. Det är lika farligt det. 
Alltså förblir jag ensam. För jag kan inte komma ur min ensamhet! Det känns som att sitta i ett kylskåp. 
Jag försöker lära mig trivas i kylan, utan någon tanke på att släppa in lite värme. Att släppa in värme skulle bara göra ont. Det skulle vara som att använda en varmluftsfläkt mot en förfrusen kroppsdel. Den skulle förstöras!
Medvetenheten om instängdheten i kylskåpet finns inte hos mig hela tiden. Den blir jag mest påmind om, när jag avvisat möjligheter till närmande och kärlek; vid tillfällen när jag styrt bort dessa möjligheter, därför att smärtan skulle vara större än de eventuella värmande effekterna. Det är alltså smärtan som skrämmer mig. Jag är rädd att gå sönder om jag öppnar upp all den inneboende längtan som finns lagrad. Jag skulle överväldigas av den. De inkapslade känslorna är för starka för att kunna hållas kvar inom mitt psyke. Verkligheten skulle brytas sönder och omedvetna delar skulle gallopera rakt ut ur väggen och jag skulle inte kunna veta om de var från verkligheten, eller härrörde från förträngda delar av mig själv. 
Jag vill inte gå sönder. Jag är rädd att min omvärld inte skulle klara av att lappa ihop ett sprucket psyke. Jag är rädd att jag skulle riskera hamna på en psykiatrisk vårdavdelning och bli drogad med psykofarmaka, eller att den frambrytande ångesten skulle göra livet outhärdligt. 
Alltså är det säkrare att vara instängd i kylskåpet och åtminstone ha en någotsånär sammanhållen verklighet.
      Men jag kommer inte undan. Kylskåpet gör sig då och då påmint och jag blir medveten om att delar av verkligheten och av mänsklig erfarenhet är undantagna mig. Jag måste ta mig ut någon gång. Jag längtar därför efter en plats där jag kan brisera. Där man kan ta hand om det sargade barnet inom mig. Men en sådan plats har jag inte funnit.


2. Eller så misstar jag mig: det kanske inte är något problem; jag kanske gör saker till problem för att slippa handla, och kasta mig in i det okända? Ty om jag ”bestämt” att det är som jag beskrivit det, kan jag ju gömma mig bakom denna idé eller konstruktion och välja att se mig som oförmögen och därmed slippa hamna i ångestfyllda valsituationer. Jag vet inte vad som är sant; jag är osäker, vacklande, tvehågsen, okunnig. Jag har ingen bakom min rygg som säger: såhär ska du göra – det här är det bästa sättet! Jag har inget att gå efter. Jag kan bara följa mina föreställningars värld och se var jag hamnar. Och sen kanske ändra riktning och ta en annan väg. Och därför händer ingenting i mitt liv. Dagarna rullar på och jag stannar bara upp ibland och undrar: varför är jag så isolerad? 

3. Man borde kanske inte fundera så mycket? Det är sant... Men det är inte så lätt att bara sluta fundera. Jag har hållit på och funderat i hela mitt liv, så det är inte så lätt att sluta sådär rakt av. 

4. Jag läste i en bok att man skulle utsätta sig för den den ångestskapande situationen och vänta tills ångesten går ned och erfara att man faktiskt inte blir tokig. Det verkar ju rimligt. Men nu är det ju så att man knappast kan låta sig vara kvar i ångesten. När den når en viss nivå flyr man. 
Författaren menade dock att om man t.ex. har en trygg person närvarande (någon ”att hålla i handen”) så kan man klara det. Men om det är som i mitt fall: att just närheten till människor skrämmer mig, så får det ju motsatt effekt. Det blir bara värre. Där måste jag istället vara ensam med ångesten och rädslan. Eller utsätta för den jobbiga situationen och erfara att jag inte förlorar förståndet. 
Men om jag blir tokig då? Om jag får en regression ned till spädbarnsstadiet och erfar samma smärta som när mina infantila behov blev avvisade. Tänk om...
Men å andra sidan hjälper det ju inte att ligga kvar i sängen och grubbla, och pränta ned navelskådande introspektioner på ett papper. Jag kommer ingen vart med det. Jag måste gå ut i verkligheten och se vad som händer! Men vad ska jag göra? Promenera omkring på gatan? Ringa någon av de jag känner? Varför ska jag ringa dem? Jag är inte intresserad av någon speciell. Jag ser allt för tydligt deras dåliga sidor: jag vill inte dras in i deras liv. Dessutom är de för farliga: jag möter dem på jobbet varje dag, och jag vill inte blanda ihop privat- och yrkesliv. Det är för omständligt, för mycket hinder. Jag får sitta här och vänta tills någon lämplig dyker upp i mitt liv. Men det dyker aldrig upp någon lämplig: jag hittar alltid något fel. 
Jag får strunta i att tänka efter så mycket; kasta mig in i relationer som även visar brister. Men varför ska jag kasta mig in? Jag kan väl inte motivera mig att kasta min in i något halvbra? [”Nej, då får du sitta där! Kasta dig in i något som ser ut att vara halvbra – utan att ha garantier – och se vad som händer: allt behöver inte vara förnuftigt!”
Jag vet fortfarande inte vad jag ska göra. Jag tror jag struntar i att göra något alls. Jag får dansa med i livet och se vad som händer (och då kommer naturligtvis inget att hända). 
Varför ska jag göra något? 
Nej, jag gör ingenting alls; jag ser tiden an. Smakar av minut för minut. Det finns ingenting att göra.  

5. Om jag skulle känna åtrå  till en kvinna blir jag bara frustrerad, ty jag vet att den inte kan få något utlopp. Det är lika bra att stoppa den – det gör för ont annars. 
Upplever jag sexuella impulser kan jag inte koppla dem till en kvinna (eller man – det är lika ”farligt” det). Jämfört med att känna smärta är det bättre att förbli ensam och längtande. Ty den smärtan är outhärdlig. Jag skulle upplösas om den kom in i mitt psykiska system.
Men jag vill komma ur det här! Jag vill ha tillräckligt med styrka för att ”överleva” skamkänslorna, smärtan, förintelseångesten.

6. Det är inte säkert att mitt själv skulle förintas i ett genuint möte, det är mest min rädsla för det, som är problemet. 

7. Mildred har uttryckt något som kan tolkas som intresse. Men jag har ingen kraft att fånga upp det, göra något av det; besvara de svaga antydningar som ligger i luften, trådarna som är utlagda. Hennes ”intresse” leder bara till att jag får en viss liten kraftinjektion, så att jag vågar närma mig Sandra en aning. Eller Sara. Men enbart i den utsträckning att spelet möjligtvis mycket svagt kan skönjas. Aldrig några verkliga, riskfyllda steg. Skulle det brännas för mycket, skulle jag se till att dra mig ur, t.ex. genom att inte visa några signaler alls, vara helt likgiltig, låta henne bli osynlig. Jag måste kämpa en hel del för att upprätthålla gränserna mellan formell kamratskap och potentiell kärlek. Jag är för rädd för att slukas av den, bli uppäten. Jag förstår också att om jag dras in mot Mildred, kommer jag att förlora både Sandra och Sara. För man kan inte framstå som ”potentiellt objekt” – och därmed kunna ackumulera den bekräftelsekraft som en pyrande åtrå genererar – ifall man skulle vara tillsammans med någon av dem. 
Antar att jag blev tillsammans med Mildred (vilket vore lika osannolikt som att ett mirakel skulle inträffa), då skulle jag samtidigt förlora de andras eventuella intresse. Ty alla tre jobbar i min närhet och skulle märka om något var på gång. Jag måste därför se till att söka ”offer” utanför min professionella sfär, så jag kan ha mina tre fantiserade potentiella objekt kvar. 
Jag är alldeles för beroende av bekräftelse för att våga älska en person. Det skulle vara att satsa allt på ett kort. Jag behöver den kollektiva bekräftelsen för att existera. Har jag en viss distans till den, inbillar jag mig att jag kan manipulera och upprätthålla en viss jämvikt i mitt psykiska system. 

8. Jag tror att många av mina svårigheter dessutom beror på att jag har en bräcklig förmåga att sätta gränser. Jag har svårt att säga nej – att kräva utrymme för mitt själv. Jag drunknar i dem jag kommer för nära, och mitt enda sätt att undvika utplåning – när de kommit för nära – är att fly. Jag måste lära mig att erfara mina egna behov och respektera dem. Bara då kan jag tillåta att någon befinner sig i min närhet. 
Men det är otroligt svårt att lära sig en sådan sak när man redan från början tvingats att förneka sina egna behov och tvingats anpassa sig till andras. 
Jag behöver hitta självobjekt och förebilder som jag kan internalisera.

9. Jag mötte Mildred. Jag dras in. Jag låter det ske. Men det är en skör process och den kan när som helst dö. Jag vill inte ta ut en enda sekund i förskott. Jag smakar av nuet; jag tillåter mig njuta av känslan. 
Men eftersom jag är så ambivalent – i synnerhet om det inbegriper hela mig: min lust, min skam, min smärta, min själ – splittras det möjliga mötet upp till flera (som i slutändan inte blir några möten alls). 
När man närmar sig en person, så dyker tio andra upp  som ropar och lockar: ”Ska du inte ta mig istället?” Det gäller att hålla fast vid ett objekt. Och där kommer viljan in; där räcker det inte längre med enbart mina egna känslor. För mina känslor vill gifta sig med hundra kvinnor – samtidigt; mina kvinnobilder är splittrade i ett myller av ansikten. Jag måste vilja välja Mildred! Och våga vilja det. Och tro att jag är värd att älskas; att jag duger. 
Omgiven av ett tunt skyddande skal av ganska primitiva metoder för att skydda intrång, i det innersta rummet. Man är rädd att brisera som en bomb och att det sköra innehållet kommer ut och impregnerar rummet, med bittra tårar och otröstlig sorg. 

10. Efter man varit i tortyrsituationen där demonerna virvlat i luften – med attackerande hajkäftar – och kommit ut och inte gått sönder, och plåstrat om sitt jags gränser (ibland ser jag bilden av mitt ”själv” som en kaotisk kärna i mitten, omgiven av ett skyddande skal som med hjälp av olika metoder hanterar omvärlden för att hindra den innersta kaotiska kärnan att läcka ut), kan man känna att självet vuxit. Då kan man ibland känna sig stark som en superhjälte. Och när mitt själv är starkt, är omgivningen ren och klar – och inga paranoida antydningar surrar omkring utan att låta sig fångas och spikas fast. Ty paranoian finns där i stressfyllda situationer: när jag blir pressad, kritiserad, eller det är risk att jag ska bli förälskad och det finns förväntningar om att även jag ska sträcka mig ut och ta initiativ och avslöja min åtrå efter personen ifråga. 

11. Jag ligger här i mitt glashus, en Narkissos som bara har sig själv att spegla sig i. Jag gräver allt mer inåt i mig själv, in i min obotliga ensamhet. Och jag finner inget annat än min spegelbild. En förvriden bild, sönderhackad, grovhuggen, sorgsen, plågad, grotesk, nöjaktigt hoplimmad av hopplockade, slängda delar. 
Inne i mig krälar en orm som kontrollerar mig och underlåter mig njuta; det finns ingen plats därinne där jag kan finna  frid. Ormen har nycklar, även till det innersta; jag kan inte gömma mig i golvet – utlagd, tillplattad, tvådimensionell – för då hittar jag inte mig själv. 
Jag kan inte få värme hos någon levande varelse. Ty alla är potentiella mördare som väntar på att få tugga i sig mitt kött med sina hajkäftar. 
Om jag inte ska bli jagad in i döden måste jag möta min inre bödel. Och detta möte kan jag göra med vem som helst. Ta det svindlande steget ut i mörkrets gapande tomhet. Och falla, falla, falla. 
Pusselbiten är bortryckt ur mitt själv. Jag måste väva ett eget nät av finspunna trådar, skapade av det jag fått mig till livs, läst om, tagit in, observerat etc. Ett mycket bräckligt nät...
Just nu vet jag inte var ingången finns, just nu vet jag inte vad jag ska göra, just nu längtar jag bara efter att få domna bort och sjunka in i mig själv, in i drömmens rike. 
Anklaga mig inte för att skåda i naveln! Det här är blodigt allvar: jag söker förtvivlat mig själv!
Jag känner inga känslor! Den enda affekt som existerar i denna organism är nervositet. Det är det enda jag kan gå efter, följa, formas av. Det enda som kan visa mig om jag är på rätt väg. Eller om jag avvikit. Det är alltså frånvaron av dallrande nerver, som visar att jag är på rätt väg. Men om ormen vaknat till liv och låtit min kropp vibrera med den frekvens som motsvarar nivån av olust, så har jag hamnat fel. 
Jag börjar förstå att min sanning är ett falsarium, byggd som en fördämning mot smärtans kaskader. Det skyddssystemet jag fått bära med mig som en tung och ganska opraktisk rustning. Alldeles för grovhuggen för att vara användbar i det vuxna livets olika skiftningar. 
Hur ska jag kunna lägga av min medeltidsrustning? Vad har jag kvar som kan skydda mig mot livets attackerande spjutspetsar? Var ska jag få ro och en möjlighet att klä mig i en modernare utstyrsel? Hur ska jag överleva som naken, oskyddad, sårbar?
Jag tror inte jag kommer att ta av rustningen, förrän jag är säker på att överleva utan. Ty livet är det enda jag har.

12. De jagar mig ur mitt gömställe med blåslampa, min lägenhet. Men jag biter mig kvar. Jag samlar kraft för att orka skaffa ett nytt ställe. Självets resurser är begränsade och jag måste hushålla med min energi.
Jag fruktar separationen från symbiosen; jag är en trygghetsnarkoman: mitt behov av trygghet är omättligt!

13. Jag tittar i gamla dagböcker från 1947: jag var lika rädd för närhet då, lika ensam, lika oförmögen att känna åtrå; lika osäker när jag kom i kontakt med människors vibrationsfält. Det är som om en pusselbit är uttryckt från mitt väsen: förmågan att möta människor. Jag försvinner när jag kommer för nära, förlorar förmågan att se, blir osäker, blind, rädd – som om jag bara kan se människor på långt håll: uppslukad av dimman när de är inom räckhåll. Gud, hur ska jag göra för att lära mig leva utan människor?

14. Mina försvarssystem är bräckliga: jag kryper in under ett autistiskt skal när signalerna utifrån hackar för mycket på mig. Jag drar täcktet över huvudet, korkar igen öronen med öronproppar, stänger av mobilen och konsumerar tjugo centiliter starksprit. Jag kryper in i mig själv, vilar, samlar kraft. Och så ut igen. Med magnerver som trasats sönder av rakblad och glasbitar – glasskärvorna ligger där och klirrar när självet fått stora bitar bortryckta av den belastning det innebär att leva i världen; när man ljugit, svurit och låtsas vara arbetssökande för att få pengar till mat, skydd och värme.
Jag ropar ur min bottenlösa brunn efter mänsklig värme. Hjälp mig ur min instängdhet! För jag kan inte ta mig ut själv – jag måste lyftas upp. 
Men skulle någon sträcka ut sin hand emot mig skulle jag inte tro honom eller henne. Jag skulle misstänka att det var någon del i mig som han var ute efter och ville utnyttja, speglas i eller visa upp för sina bekanta: min duktighet, min vänlighet, min prestation. MIN PRESTATION! Inte jag! Min prestation, det jag gör... Hur skulle någon någonsin kunna älska det ruttna barn som kryper omkring under min hud? Jag tillhör de fördömda, de som slängts på soptippen. De som blivit så svikna att de inte kan tro längre. Jag lever bara för att visa upp hur det går om man sprättar upp en infantil själ; vad som händer när man öppnar en konservburk och sörplar i sig dess innehåll, dess livgivande vätska av godhet, kärlek och sanning (som om världen skulle bry sig). 

15. Om man kunde välja, skulle man ta och glömma bort sina erfarenheter, all den barlast man släpar omkring med. Man skulle då kunna vara fri att leva i nuet. Man skulle inte vara så rädd, svag och osäker. Man skulle välja att vara lugn och säker. 
Men nu är det inte på det viset, och man ser sig om efter en liten cell att parkera sitt kött i, fram till dödens maskar tar sig an och förvandlar ens lekamen till mull. 

16. Att vakna till en ny dag, känns som att vända sida i livets bok. Varje dag har sin egen grundstämning, distinkt från den föregående. Okänd, outforskad, löftesbärande...

17. Skillnaderna i de olika mötena med människor under livet beror inte så mycket på att det är olika människor du möter, utan att du har vandrat olika långt på livets väg, att du har nått olika erfarenheter, olika mognadsstadier. 

18. Jag bär med mig min oförlösta smärta. Ibland glömmer jag bort att den finns. Men mina handlingar avslöjar existensen av den. Jag tror ibland att jag kan lura mitt arv, min börda – men den kommer alltid ifatt. 

19. Jag ser till att döda min kärlek, redan innan den uppstått. Jag ser till, jag ser till...? Jag vet inte om jag kan göra så mycket: jag styrs av krafter som ligger långt utanför min medvetna kontroll. Jag för arvet vidare, smärtoarvet...
När hon kommer för nära och det är risk att det ska definieras som om vi vore på väg att bli ihop – att det ska kunna tolkas som ett möjligt kärleksmöte, och inte enbart kamratskap, vänskap – ser jag till (eller mina omedvetna krafter, ser till) att jag riktar mitt ansikte mot någon annan. För att fördela mina nära relationer på flera – och därmed inte komma nära någon alls.

20. När jag var fem år högg jag av mitt vänstra ben. Alldeles vid ledkulan, articulatio coxae. Jag stod inför valet att skrika mig till döds eller göra en självstympning. Jag valde det senare, för jag var för rädd för dödens förintande svarthet. När jag väl huggit av benet blev jag stum: jag slapp känna smärtan. Jag var t.o.m. ganska nöjd med min tillvaro, kunde skratt och vissla.
Nu letar jag desperat efter mitt förlorade ben! Jag vill ha tillbaka det: jag vill bli hel igen!

21. Depression. Man ger upp. Man känner sig nästan som den gamle Emile Cioran, som skrev bittra texter om sin hopplöshet. Har man sjunkit ned i träsket kan man inte göra annat än att konstant försöka beskriva det. Man kan inte låtsas som om det inte fanns. 

22. (Det gäller att leva i nuet!) Man måste glömma sin historia. Och alla teorier om psykiska determinanter. Teorier gör en fången: man bygger sig ett fängelse av det gamla, byggt på tidigare erfarenheter. 
En teori säger att det är risk att jag drabbas av en psykotisk regression om jag återskapar det symbiotiska klimat – som skulle kunna uppstå om jag inleder ett kärleksförhållande med någon – som fanns under min spädbarnstid. För jag har fått för mig att den tiden var ganska kaotisk och smärtsam. Dessa utsikter skrämmer mig. Man kan ju inte frivilligt riskera förståndet! 
Om man håller dessa determinanter i medvetandet (eller någon annanstans), vågar man ingenting. Man måste tro! Man måste leva i nuet (Mirakler inträffar!)