torsdag 26 juli 2018

Att skriva sitt liv – en recension av Peter Ahlquist "Det egna fallet"






Det finns föreställningar om att psykologer inte ska berätta för mycket om sig själva, att de ska bevara neutraliteten i förhållande till sina klienter. Den idén härstammar förmodligen från tidiga varianter av psykoanalys, där analytikern skulle framträda som en neutral projektionsskärm, på vilken patientens fantasier kunde manifesteras. Om patienterna visste för mycket om terapeuten skulle det, antog man, försvåra för patienten att låta terapeuten bli det överföringsobjekt som hen behövde som redskap i behandlingen.
Denna ortodoxa enpersonspsykologi är dock för länge sedan obsolet, men föreställningarna om den anonyma psykologen och psykoterapeuten lever fortfarande kvar.
Därför saknas det självbiografier av psykologer.
Peter Ahlquist är dock ett undantag. I boken Det egna fallet från 2009 ger författaren en symmetrisk och rak gestaltning av sin uppväxt, från starten fram till ungefär tjugoårsåldern. 
Vid tiden för bokens tillkomst var författaren sjuttioårsåldern. Men trots åldern har Peter Ahlquist ett enastående detaljrikt minne och går systematiskt igenom sin barndom och kan belysa signifikanta detaljer med en skärpa som man sällan stöter på i dessa sammanhang. Han måtte ha en hög kognitiv kapacitet och minnesförmåga, för att kunna härbärgera alla minnen, erfarenheter; minnas namn på klasskamrater och vänner, platser och händelser i sina händelserika barn- och ungdomsår från krigstiden och efterkrigstidens Sverige; om romantiska möten med en rad kvinnor (för man förstår att Peter är en kvinnornas man), ett kringflackande under femtiotalets Europasomrar, där han detaljerat och visuellt redogör för platser, chaufförer som han liftat med och människor han mött i Frankrike och Spanien – vilka författaren detaljerat och inlevelsefullt kan beskriva. Ett sådant enastående minne måste vara en enorm tillgång och en outtömlig kreativ oas att fylla på ur, för Peter Ahlquist liv har, av boken att döma, varit spännande och omväxlande. 
Som när han efter en viss kamp med en rival återfår sin första kärlek Barbro, och beskriver sina känslor för henne: ”Jag känner bara värme när jag håller min förtvivlade käresta i famnen. Jag är ju vinnaren. På nytt har jag vunnit dig. Du är min, bara min. Och vi hjälps åt att torka dina tårar. Och vi går en härlig vår till mötes.”
Eller den dråpliga gestaltningen om när han skildrar förförelsen av en flicka under femtiotalet, och avklädningen av den avancerade uppsättningen persedlar som användes vid den tiden och där Ahlquist i närmast burlesk  Piratenmanér jämför avklädningen med ömsningen av ålaskinnet.
Författaren har en enastående språkbehandling och det märks att han tidigare, innan psykologyrket, jobbat som lärare; även om ämnena inte vara svenska och språk. Av biografin att döma hade han dock lätt för att lära sig ett flertal europeiska språk, som han talade flytande under sina resor.  
Mot slutet av boken ger han en livfull gestaltning av i Pamplonas festyra, inklusive sedvanlig tjurrusning och besök på en corridan, som skulle kunna mäta sig med den stämning som Ernest Hemingway kan gestalta. Det är bara det att Hemingway dog samma år, vilket gör att Alhquist fiesta företas i hans fotspår. 
Det har nu snart gått ett decennium efter denna inspirerande gestaltning av den första delen av Peter Ahlquists händelserika liv. Man ser därför förväntansfullt fram mot en sammanfattande fortsättning på detta äventyr som är Peter Ahlquist liv. En historia som sannolikt kommer att handla om hur han utbildar sig till psykolog och psykoterapeut i spåren av pionjärerna inom området, skaffar sig fyra barn, ett sommarhus i Turkiet och påbörjar sitt skrivprojekt som resulterar i den fantastiska romanen Minnet av Renate, vilken häromåret utom. 

måndag 23 juli 2018

Två sidor av ett möte




Nedan två gestaltningar av ett restaurangbesök på den urgamla kinarestaurangen i Malmö, Golden Crown. Sedda från olika synvinklar. Den första har en mer journalistisk ansats och försöker ta fasta på stämningar i nuet. Den andra går mer på djupet och väver in konnotationer långt bortom det framförda. 









Golden Crown 

 

 

Salle La Plant

 
    Jag tar bussen från jobbet till Malmö för att träffa min vän. 
Vi har bestämt att ses på kinarestaurangen Golden Crown, ett ställe som sett likadant ut sedan det öppnade för mer än trettio år sedan. En restaurang, som med andra ord närmast bevarats i originalskick.
Det ser det lite blekt och förfallet ut, men alla detaljer från den första settingen av inredningen tycks vara kvar. Samma tapeter, stolar, bord, utsmyckning och tavlor. Inga ändringar av inredningen verkar ha gjorts sedan den öppnade.
Det känns tryggt och evigt. Den påminner om tider som svunnit, men också om att vissa saker består.
Restaurangen ser ut som den gjorde när jag bodde i dess närhet under 1990-talet; då jag var inne i en intensiv transformationsprocess. År som såhär efterhand är fyllda av intressanta och givande minnen av hur jag fick mitt första riktiga relativt större egna hem – efter att ha tillbringat år i pyttesmå lägenheter, uthyrningsrum, möblerade rum och studentbostäder. 
Jag upptäckte Golden Crown under en tid då mitt självförtroende expanderade och jag lärde känna kvinnor som jag hade utvecklande och givande relationer med, gick i psykoterapi och förändrades från en utslagen luffare och drömmare, till en hyfsat acceptabel samhällsmedborgare. Betydligt tråkigare än den galning med författardrömmar, som jag hade ambitionen att vara då, – mot en mer salongsfähig individ – även om jag aldrig har lyckats bli en helt socialt kompetent person.  
Vid tiden då jag bodde i min lägenhet på Kamrergatan i Malmö, hände det att jag då och då åt på just denna restaurang; som kändes trevlig och varm och i sin tur påminde om en annan kinarestaurang som jag ätit många middagar på, under 1970-talet; då jag i ett tidigare skede av mitt liv bodde i Örebro. Just när jag flyttat hemifrån och upptäckte friheten av att vara oberoende av föräldrar.
Restaurangen i Örebro hette Huangs restaurang och var ett litet ställe med kanske fyra-fem bord där jag ofta gick och åt med min kompis Albert, som kom från Malaysia och jobbade på samma arbetsplats som jag, ett tvätteri för landstingspersedlar. Albert lärde mig att gilla kinamat – något som vid den tiden var nytt för mig.
Under mina transformationsår i Malmö, på 1990-talet, påminde kinarestaurangen på Föreningsgatan, i sin tur om tiden med Albert på Huangs restaurang i Örebro, där han lärde mig gilla friterad bläckfisk med wokade grönsaker, biff med bambuskott och friterad banan med glass. Rätter som jag sedan fortsatt äta under åren.
Det låter verkligen som jag är en ingrodd nostalgiker, som lever genom gamla minnen; genom att besöka Golden Crown i Malmö kan jag symboliskt upprätta en förbindelse till tiden i Örebro, som från dagens perspektiv framträder i ett härligt sommarljust skimmer. 
Nu när jag som sextioåring träffar min kompis är det just dessa referenser som appellerar till mig. Det handlar om trygghet och igenkänning – men också om att möta den vänliga atmosfär som infinner sig på Golden Crown, där man tas emot av ett åldrat kinesiskt par, som är tillmötesgående utan att vara påträngande. De sätter inte igång att prata med en om man inte vill, utan talar bara om man ställer frågor till dem; och då svarar de vänligt och artigt.
Det finns också andra aspekter: När jag satt där med min vän kändes det som att befinna sig i en av Titanics salonger. På ett spökskepp som t.o.m. råttorna övergivit. Det var ödsligt, sånär som ett par enstaka gäster som slank in för att spela på någon automat eller dricka en kvällsöl eller ett glas vin innan de vinglade vidare hem.
Stället påminner också om det gamla Ming Palace i Lund, en annan kinarestaurang som bet sig kvar alltför många år efter att kinavågen passerat och som höll den tomma restaurang öppen, så att man kunde kända sig som en kung när man satt där och lät sig bli serverad. En plats som jag och mina vänner tillbringat många kvällar på; ofta under animerade filosofiska diskussioner. 
Eller om Restaurang Sampanen på Dalaplan i Malmö, där jag ätit många luncher, men som nu är igenslagen och förpassad till minnenas reservoar.
Golden Crown känner man nästan skam av att få äta så god mat till de låga priserna och den eminenta service de erbjuder; för ett par hundringar kan man äta förrätt, varmrätt och efterrätt, dricka vin, öl, kaffe och konjak.
Sist vi var där var det som om man väntade på en begravning. Eller den slutliga stängningen, som tycktes oundviklig – jag antar att kundunderlaget snart inte längre räcker för att täcka alla kostnader; för hyran av den relativt centrala lokal de förfogar över.  

Golden Crown fortsätter det som om tiden stått stilla, som om inget hänt –sedan eran för Kinarestauranger i Sverige klingat ut.  
Just här möter jag min vän, vi diskuterar livet, litteraturen, eget skrivande, drömmar om olika projekt, drömmar som vi drömt, tidens gång och att vi blir äldre och med hasande steg närmar oss den slutliga vilan. 
Vi äter och dricker och pratar. Och när vi är färdiga fortsätter vi, medan vi vandrar genom Malmös gator och gränder. 
Även vi börjar bli dammiga. Det är som om tiden sprungit ifrån oss när vi talar om det som var, men också om drömmar om att fila på den där texten som skulle kunna bli ett konstverk som man lämnar efter sig. En slags produkt och gestaltning av det skapande som föds i stunden. 
Eller är det berusningen jag är ute efter? Kanske kombinationen av att samtala med någon som tänker i liknande tankebanor, som tänder andarna, spirits, som de kan bli av ett gott vin eller av Monopolkonjak? 
Kanske var det kombinationen av berusningen, den goda maten, trevliga stämningen och dialogen – som satte igång våra åldrade andar för att ytterligare en gång få dansa med själens Dionysos, fram till den berusade stämningen då vi intensivt sitter och pratar om dreams, fears, animals, memories, music, love, your insecurities, your childhood... what keeps you up at night och allt det andra som gör att livet får en guldkant och man kan vara i närheten av en annan och värmas av den berusande gemenskap som man uppnår i själarnas möte, denna ritual, denna dans; då vi slits från bojorna och dansar i väg ut i universum
Fria, obundna och eviga.


***

Golden Crown - Lena Anjefelt


Golden Crown var sitt pampiga namn till trots, knappast något palats. Restaurangen verkade ha blivit konserverad i sjuttiotalet. De bastanta bruna träbåsen tedde sig dystert otympliga mot sidenlamporna, som syntes längta efter skira, lätt transparenta rispappersväggar som inramning till en knäböjande geisha. Flipperspelet i hörnet var för tillfället utslocknat. Gästerna hade sedan länge övergivit platsen, så när som på en och annan alkoholist som drog ut på hemvändandet till sin ensamhet med hjälp av bottenskylan i ölsejdeln på den klistriga bordsskivan. Även huset som var byggt i slutet av 1800-talet, verkade gammalt och slitet där det ruvade i gathörnet intill den bullrande genomfartsleden. 

Ägarinnan var genuin, men mer barskt åldrad än fjärilslik och hennes barn hade sedan länge upphört med att skrikande jaga varandra runt den ekande innergården till hyresgästernas förtvivlan och nu vuxit upp, förmodligen skaffat sig utbildningar och minimerat besöken hos sina föräldrar till en och annan kinesisk högtid. Högst uppe huset bodde min lillasyster med sin pojkvän med utsikt mot den synagogan och själv hade jag och min sambo en bostadsrätt några kvarter därifrån. På den tiden brukade vi titta på film tillsammans om lördagarna. Man hyrde dem i den näraliggande videobutiken och såg inte sällan tre stycken på raken. Nu var videobutiken nedlagd sedan många år tillbaka. Syrran flyttade till Stockholm och fick fart på sin yrkeskarriär. Jag blev kvar i Malmö

Medan vi väntade på att bli serverade, kom tanken för mig att det kanske var sista gången vi sågs där. Det var min vän sjöfararen som hade föreslagit stället från början. Restaurangen hade fungerat som en kvarterskrog för de boende i området och han hade varit en av dem; för många år sedan, långt innan han gifte sig, fick barn och köpte villa på en näraliggande ort. Det hade bara blivit så att vi träffades där ett par gånger om året för att samtala och äta oss igenom en meny som för länge sedan hade förpassats till den absoluta periferin av krogvärlden, men som fortfarande smakade likadant som när den var trendig. Egentligen hade det varit hans frånvaro som förde oss samman på så sätt att jag lånade hans arbetsrum medan han var borta och det var frånvaron av hans glasögon som orsakade att hans fru en dag knackade på dörren för att fråga ifall han möjligtvis hade glömt kvar dem där. I kvinnligt samförstånd genomsökte vi alla skåp och lådor utan att finna dem. Det är något djupt sympatiskt med en hustru som letar efter sin makes glasögon och förmodligen har hon bättre förutsättningar att få syn på dem än han.

När min vän återvände två år senare efter en av sina långväga resor och föreslog en lunch, eller förresten en middag så att vi slapp känna oss stressade, accepterade jag. Vi träffades på kinarestaurangen och fann att vi hade en hel del gemensamt så som ålder, en krokig väg genom yrkeslivet och liknande värderingar. Samtalet flöt lätt och uppriktigt fram och åter mellan oss medan en trubadur plockade fram sin gitarr och sjöng visor från vår ungdomstid. Tiden rann iväg utan att vi märkte det, som den gör när man är närvarande i nuet. Vi förblev Golden Crown trogna under de följande åren, mest kanske för att den låg bra placerad i relation till min bostad och hans buss.

Just hemkommen från en resa, berättade nu min vän sjöfararen om sitt möte med Sirenerna. Som alla vet är deras sång oemotståndlig och hans fru som på ett påtagligt sätt bidragit till att stabilisera hans liv, hade i all välmening bundit fast honom vid fartygsmasten så att han skulle stå stadigt med båda fötterna istället för att halka hit och dit när skeppet krängde i de höga vågorna som började skölja in över däck. Snart reste sig havet som en vägg för att strax därefter öppna upp en avgrund. Vinden tilltog alltmer och fartyget kastades omkring likt en rispappersbåt i en fors. Himlen svartnade, det svartnade för ögonen, allt han kunde se var havets skummande raseri. Skeppet rullade, vågorna dånade öronbedövande. För första gången under alla sina äventyr tänkte han att han kanske inte skulle överleva. Då närmade sig liksom från fjärran en underbar ton, först helt svag, sedan allt starkare tills den hade uppnått volymen av ett perfekt, lätt vibrerande höga C. Därefter anslöt sig en operakör av sopraner vars koloratursång inte på något sätt går att återge i text eller för den delen på något annat vis heller. Överjordiskt skön var i alla fall sången, som tycktes komma från en flock fåglar som han först nu lade märke till. Det var inte direkt måsar; vars och ens vingbredd uppmätte säkert dryga fem meter. Ett kort ögonblick slog det honom att fåglar var dinosauriernas närmaste släktingar men just som rädslan började fatta ett järngrepp om hans magsäck, lade han märke till deras undersköna ansikten. Snarare av kvinnosläkte, hann han tänka, innan han kände sig så dragen åt alla håll att han trodde att han skulle slitas sönder. Han ville följa dem alla, men nu hade de delat på sig och lyfte åt olika håll medan var och en tycktes uppmana honom att göra just henne sällskap upp i de högre sfärerna. Som tur var fanns pålitligt manskap ombord som hade hörsammat hans order om att sätta in sina AirPods i öronen med hårdrock från Spotify, så att de blev döva för skönsång och kunde ägna sig åt praktiska ting som att navigera så att skeppet varken kapsejsade eller krossades mot klipporna som spöklikt dök upp ur dimman på babords sida bakom den svängande och blinkande röda lanternan. 

När min vän hade kommit så långt i berättelsen kunde jag inte låta bli att lägga mig i, utan berättade om det missförstånd som uppstått vid översättningen av de antika grekiska texterna, något som för all framtid hade givit Sirenerna oförtjänt dåligt rykte. Nuförtiden tror vi att sirener betyder olycka, exempelvis flyganfall eller krig, när de tvärtom signalerar att någon rycker ut till vår räddning, som en brandbil eller en ambulans. Min kanske något feministiskt färgade vinkling, hade att göra med att jag kände mig lite träffad av att ha lockat honom från det projekt han var upptagen av, med ett förslag om att vi skulle skriva varsin liten text om Golden Crown, ett Memento Mori, varpå han genast hade associerat till att han var översköljd av förslag från olika håll och höll på att drunkna i arbete. 

Vi rör oss alltså från ytan mot djupet och misstänker att det inte var Sirenerna som hotade Odysseus sinnesfrid. Han kunde lyfta med deras vingar och röra sig i musernas sfär för att strax återvända och få fast mark under fötterna. Åtminstone ville han tro det. Med Dionysos hjälp går det, tänkte han. Men jag tvivlade. Var det inte så att vi befann oss på ett sjunkande skepp? En halvgud som Dionysos, omgiven av ett följe extatiska kvinnor, kan bara erbjuda en stunds verklighetsflykt vars effekter avtonar i det bleka morgonljuset.  Kanske var Golden Crown likt Titanic, ett spökskepp där alla i själva verket redan var döda? Det fanns tecken som kunde tyda på att vi vaggades av rörelserna på oceanens djup. Som alla vet är Titanic inte vilket båt som helst, utan en oceanångare, döpt efter den första generationen av gudar. Byggd på drömmen om att kryssa genom livet i bekymmersfri lyx och bekvämlighet till softad musik och klirret av champagneglas med innehåll av det lätta bubbel som kittlar tungan och lockar till skratt. Allteftersom måltiden fortskred genom sina olika rätter, hade jag fördjupat mig i skildringen av en lång historia om min släkt, från 1800-talet och framåt. Kanske därför att jag just hade funnit- och läst mammas efterlämnade dagböcker med ett stigande intresse. Jag hade knappast träffat någon av mina släktingar medan de levde, beroende på att mina föräldrar hade flyttat och att den glesnande kontakten därefter mestadels sköttes via brev som jag som barn inte tog del av. En efter en trädde de nu fram ur historiens dunkel, de fattiga och de rika, med sina dramatiska och komplicerade öden. De inte bara tog plats vid bordet, de krävde utrymme till den grad att det sjunkande tidsskeppet fick en så påtaglig slagsida åt mitt håll att det riskerade kantra.

Tio år efter vårt första besök tillsammans på restaurangen, hade vi nu avslutat måltidens förrätt, huvudrätt, dessert av friterade bananer med glass och kaffe med konjak (för hans del), betalt den blygsamma räkningen i den plötsliga insikten om att timmen var sen, att vi var ensamma, att vi faktiskt hade varit ensamma i stort sett hela kvällen och att värdparet möjligen önskade krypa till kojs. Skulle de följa med till botten på sitt sjunkande skepp som de heroiska kaptener de onekligen var, eller acceptera att tiden hade seglat ifrån dem och lägga om kursen? Den gamle kinesen log sitt diskreta leende mot mig när han lämnade tillbaka betalkortet och hans fru höll upp den tunga träporten och bugade lätt när jag mödosamt tog mig nerför den branta trappan lutad mot räcket för att utan några missöden landa i livbåten. 

Golden Crown är belägen i huvudänden av Kungsgatan, i området Rörsjöstaden som anlades på 1870-talet utanför den gamla stadsmuren på torrlagd sjöbotten. Vid regn svämmade källarvåningarna regelbundet över i de vackra sekelskifteshusen som kantade den stolta allén av mäktiga lindar, inspirerad av Paris boulevarder. Det var som om Östra Rörsjön saknade sin forna existens och strävade efter att återta den genom att suga upp så mycket vatten som möjligt när det regnade, kanske i hopp om att husen skulle segla iväg och låta naturen erövra vad den en gång hade förlorat till staden. Men denna osedvanligt torra sommar hade det inte fallit en enda droppe regn, vilket fick skogsbränder att frekvent blossa upp på olika platser i landet. Därför var min vän mycket positiv till att det började smådugga kylslaget vatten över oss medan vi navigerade en runda genom gatorna som vi brukade göra när han var på besök. Sin vana trogen fiskade han upp ett regnställ ur sin mer än rymliga ryggsäck som säkert innehöll allt man kan behöva om man skulle spolas upp på en öde ö. Jag såg de välbekanta platserna genom hans nostalgiska blick; där hade han haft sin första egna lägenhet; där hade han hämtat älskarinnans ungar från dagis; därifrån hade han flyttat med sin familj till hus för att barnen inte skulle sticka sig på kanyler på lekplatsen. Han lade märke till att jag började huttra i mina tunna sommarkläder och vi återvände till Rörsjöstaden där de gamla trädens generösa kronor bredde ut ett skyddande tak över allén. Det hade börjat skymma - rättare sagt det var kolsvart under de massiva bladverken. Ingen av oss tycktes lägga märke till det; jag hade glömt att jag fortfarande hade mina mörka solglasögon på; han å sin sida var van att springa motionsrundor i skogen sent om kvällarna, efter vad jag kunde förstå av de små filmer han ibland skickade från en knappt skönjbar skogsstig i mörkret mellan ett tättslutande galler av trädstammar. Möjligen var han även lätt berusad när han slog sig ner på en parkbänk. Jag väntade på att han skulle plocka fram ett paket cigariller som han alltid passade på att röka efter maten när vi träffades och hans fru inte såg honom. Men inte denna gång. Istället frågade han plötsligt vad jag skulle vilja säga till min far om han hade varit där. För ett ögonblick blev jag svarslös. Senast jag hade träffat pappa, strax innan han förlorade medvetandet och snart skulle hamna i en kista, frågade han mig om han skulle till andra våningen nu. Jag, som trodde att han undrade om personalen hade kommit för att flytta honom till en annan avdelning på sjukhuset, svarade att de kom för att hämta honom till Hospis där han hade önskat vänta tills tiden var inne. Han gav mig en medlidsam blick och i samma sekund förstod jag vad han menade. Ge mig ett tecken när du är där så att jag vet, hade jag sagt lite skämtsamt och han hade nickat knappt märkbart. Min far var intresserad av astronomi på amatörnivå. När jag var liten och vi vandrade hemåt genom Stadsparken i Lund, brukade vi stanna till vid Observatoriet strax intill den sekelskiftesvåning som var mitt barndomshem. Ser du Karlavagnen? kunde pappa fråga och peka mot kvällshimlen. Och jag tittade upp från min barnvagn mot stjärnorna, blinkande mot den fallande nysnön och kände svindel inför det bottenlösa djupet. Nu spanade jag mot den svarta himlen och försökte framkalla bilden av min far från andra sidan graven. I samma ögonblick tändes gatlyktorna, som påminner om gaslyktor från något gammalt vykort föreställande Paris kring sekelskiftet 1900 och jag kunde se min vän sittande på parkbänken framför mig. En åskknall följde och våra blickar möttes. ”Jag är agnostiker”, sade jag, om nu någon skulle tro att sådana naturfenomen och slumpmässiga sammanträffanden kan ha en privat innebörd. Vi lever ju i en vetenskaplig tidsålder som kräver objektivitet och evidens. Det vi tror oss veta i nuläget är bara att vi befinner oss på ett snurrande blått klot som färdas i hög hastighet genom ett Universum till största delen bestående av mörk materia, perforerat av svarta hål. Vid detta laget öppnade sig himlen och träden sträckte på sina grenar och vände upp bladen för att ta emot skyfallet. Åskan mullrade, himlen öppnade sig och vred med ens ur allt vatten som hade samlats i molnen under torrperioden, varför vi tog ett hastigt farväl. Jag stod kvar och såg min vän sjöfararen försvinna halvspringande in i mörkret mellan trädstammarna i riktning mot busshållplatsen. Den existentiella tyngd som hade inramat kvällen men som först nu trädde i förgrunden, antydde ett avsked med djupare innebörd. 

Efter tio år av äventyr i den grekiska arkipelagen, kom Odysseus hem till sin ö och till sin hustru som troget väntade på honom. Sirenerna då, vad hände med dem? I en sångtävling förlorade de sina gyllene fjädrar till Muserna som flätade kronor av dem och krönte sig själva till vinnare med dessa. Sirenerna fortsätter att sjunga för vinden och för sjömännen, men numera liknar de snarare kvinnor än fåglar och det är endast om man betraktar avbildningarna av dem mycket noga, som man upptäcker deras fågelfötter. 

Som den uppmärksamma läsaren säkert anar, närmar vi oss slutet. Strax därefter fick jag erbjudande om ett hus vid havet. Nästa gång får min vän sjöfararen simma iland vid min blåsiga strand. Nu tar jag farväl; av kakelugnar med slingrande ornament i Art Noveau, av himmelska stuckaturer, av spegeldörrar och djupa fönsternischer, av hundraåriga lindars pelarsal, där jag har vandrat så många gånger under snötyngda grenar, mellan spirande ljusgröna knoppar, i den svalkande skuggan av susande trädkronor, genom rasslande gyllene höstlöv. Farväl Rörsjöstaden. Farväl Golden Crown. Farväl läsare. 











torsdag 5 juli 2018

Hibernering




119. Ilskna bruna sorkar kravlar runt kring min mages, tvåcentimeters tjocka väggar. Gräver. Jag väver in hela min kropp i en pansarhård puppa, likt en sköldpadda i sitt skal. Men jag lyckas inte bedöva mig tillräckligt. Endast sömnen – och det är en förbannelse att man inte förmår sova mer än åtta-tio timmar i taget – ger en liten svalka från den outhärdliga världen och vardagen, livet och människorna – eller snarare frånvaron av människor. Men man kan drömma om döden: hur man vilar i sin ensliga stuga vid havet, de ljusa gardinerna som fläktar i vinden, hur man kontinuerligt injicerar en blandning av kokain och heroin. I ett dvalliknande drömtillstånd, odynamiskt som en växt, vilande, väntande, bidande genom törnrosasömnen, genom tiden, i väntan på pengarna, kraften, livslusten, modet att ta det slutgiltiga språnget in i evigheten, befriad från orgasmer och Stesolid. Omöjligheten att gömma sig för världen, även om man som nu, ligger i en bungalow för tjugo kronor natten på en Stillahavsö. Pengar, hopstretade från tidningsdistribution och utskrift av domstolsprotokoll. Två försiktiga knackningar mot en trädörr i den grådaskiga gryningen, ett segelflygplan som störtar och en kung opåverkbar av missnöjesyttringar, plågande sina tjänarinnor mitt framför ögonen, en frisk, normal flicka med ett treårigt barn och levande kommunikation med en likaledes normal väninna... kan jag inte konkurrera med, i min låsta neurotism och de skador jag ådrog mig i fallet. Ansvaret för världen även om. Tankar, telepati, vetskap, medvetandet, mobilsignaler som tjuter som vredgade hundar genom en kylig natt, brev, tidningar. Tiden kan jag inte fly ifrån. Den kräver! Även två år i en ödslig stuga i bergen. Radioaktivt nedfall som strös som ett vitt snö, pulver över den långa magra kroppen i vita lakan och orkanvinden. Nerverna som kontinuerligt signalerar. För evigt dömda till gemenskap med helvetet. Jag gör en sociologisk studie av helvetet – jag har ännu inte funnit min avrättningsmetod, trots att jag suttit här i tre år. 

lördag 30 juni 2018

Doors of perception



402.  Det som jag tidigare tänkte som ett visst upplägg av den här textmassan, håller nu på att ändra sig & jag vet inte hur det i slutändan kommer att se ut. Men det lutar åt att jag kommer att ändra på den ursprungliga strukturen. Jag har ju tid att syssla med det här tills jag blir nöjd. Eller snarare tänker jag mig att jag får ta mig tid. Att jag inte behöver ha så bråttom. 
Som det nu ser ut – tankarna som jag fick idag eller som börjat växa fram de närmaste dagarna – är att… Ja, jag måste kanske förklara den ursprungliga settingen. Ja, det som hade blivit ett textprojekt som jag nästan kände mig klar med & t.o.m. hade skrivit inledning och avslutning till, har jag nu ändrat. Ja, från början tänkte jag mig – eller snarare det som växte fram & till slut blev en färdig form var: två textdelar, där del ett var mixade texter, trettio år gamla och en del två som var mina aktuella dagboksreflexioner, med självbiografiska återblickar. 
Tanken som jag nu istället har, är att ta bort del ett – och kanske senare jobba om den till en självständig textmassa genom att infoga ytterligare gamla anteckningar & istället fokusera på de dagboksanteckningar som jag framlägger här. 
Det verkar mer bli en slags arbetsanteckningar eller arbetsbok där jag också beskriver den process det innebär att skriva det här. Ett skrivande om skrivandet. 
Det är en vånda att komma igång. Att komma in i en text. Det är ofta en lång startsträcka. Ofta en massa förtexter, som man senare får slänga. En slags arbetsmaterial. Man får sålla bort det sedan.
Sen är det ju det där att man borde mer skriva i någon slags romanform, så man lättare kan gömma sig i texten. Inte vara så utlämnande som man kan bli en självbiografi & dagbok. Men nu blev det så. Jag får fortsätta på det här sättet. 
Jag har så lätt att ständigt ändra mig & börja på ett nytt projekt. Därför finns en mängd påbörjade projekt som aldrig blivit färdiga. 
Redan här har jag huvudvärk & svårt att komma vidare & hade heller inget att komma med när jag började skriva idag; det var alldeles tomt i huvudet – men det finns några idéer som låg där och väntade på att växa fram. En slags vaga visioner, som jag spontant fick kontakt med.
En tanke… Eller snarare var det en känsla, som kom till mig – var när jag tittade på en bild som en vän hade lagt ut på Instagram… Det var en slottsträdgård med häckar. & när jag såg den där bilden, så mindes jag en känsla som hade funnits hos mig för trettio år sedan. Den skulle jag vilja få fatt i, för jag tror att bakom den finns en massa annat som kan utvecklas.
Nu går jag upp för att hämta kaffe; jag drar mig för att kasta mig in i det kreativa flöde som man måste få kontakt med för att kunna beskriva den där vaga känslan, som jag påmindes om när jag såg Instagrambilden. 
När jag går upp för att hämta kaffe upptäckte jag att den dörr som jag nyligen byggt var lite trög, så jag letade upp en skruvmejsel för att justera skruven något – allt för att ”smita” eller undvika det som jag såg som en uppgift. Nåväl: 
Nu sitter jag här igen med mitt kaffe & lyssnar på deephousemusik i mina hörlurar, medans resten av familjen ligger & sover. 
Nu går jag in i texten:
Det är den där febriga kristiden på slutet av 1980-talet i Malmö... Det är en slags förtvivlan i känslan. Någonting om bostadslöshet. Jag som irrar omkring efter ett bo. 
Det är sommarkväll i ”minnesbilden”. Kan det vara under den tid jag tillfället bodde hos min galna vän R? Innan jag hade fått något eget boende? 
Det är sommarkväll och jag cyklar omkring i Malmös parker. Det är sommarkväll & skymning. Jag hittar den här häcken. Jag tror den ligger någonstans bakom muséet. Men den kan också ligga på något helt annat ställe; jag har senare försökt att hitta platsen utan att lyckas.  
Det är en förtvivlan i den här känslan. Men också den febriga maniska galenskap som finns i hopplösheten; en slags tilltro till att man ska hitta något ställe att gömma sig på – eller vid den här tiden handlade om att tillfälligt hitta en plats att vila lite innan R kom hem för kvällen, för det var han som hade nycklarna. 
Han kanske var borta? Kanske hade åkt till Köpenhamn med flygbåtarna som han brukade göra? Jag hade ett behov av att befinna mig någonstans i väntan på att R ska komma hem; det är en slags väntan på... Men det är en febrig väntan; det var som om jag plötsligt hittade ett nytt område av staden, som jag inte sett tidigare. 
Men det är den där tiden då jag var utan mark under fötterna; så som man känner sig när man inte har någonstans att ta vägen; inte något hem –
Det känns så oerhört avlägset det där. Nu när man sitter i sin borgerliga tillvaro. I ett hus, med familj och ett borgligt arbete i systemet. Man har liksom glömt bort hur det var när man inte hade någonting. Men i det här perspektivet framstår oxå den tiden som idyllisk. 
Tänk om man hade vetat då att det skulle ordna sig; att man till sist skulle hamna i den där borgliga tryggheten. Att man skulle få jobb & pengar – & ändå är man inte nöjd. Man drömmer ändå sig bort till den tid då man var utan allt; inte hade något hopp, inte pengar eller mat eller bostad och var helt beroende av en lynnig, schizoid galning, mr R, som inte hade några sociala behov överhuvudtaget – och enbart upplät sin lägenhet för att jag skulle kunna få bo där, eftersom jag själv hade låtit honom bo hos mig, i vårt korridorkök, när han själv blev helt paranoid av en granne, när vi var filosofistudenter i Uppsala, men herr R närmast helt oförmögen att prestera något i studieväg & därmed inte heller få studiemedel –
Jag tror föresten han läste estetik, men jag mindes honom mest för att han satt och stirrade på de andra eleverna, som satt i föreläsningssalarna. Han tittade på dem för att få någon slags kontakt. 
Jag började tala med honom vid något tillfälle. Han verkade ganska udda & såg nästan lite skrämmande ut med sin ”Charles Manson look”, med svarta stirrande ögon, svart överrock, basker och svarta hår. 
Jag var nog den enda som talade med honom…
Nej, så var det nog inte alls föresten. Han satt en sommar på statsbiblioteket i Uppsala – tillbringade all tid där – och jag hade träffat på honom igen & han berättade för mig om några vänner som han ”lärt känna” på biblioteket – men sen när han presenterade mig för dem så visade sig att det var helt ytliga människor – så man tyckte det verkade helt obegripligt att han kallade dem för sina ”vänner”, för de verkade inte alls vara intresserade av honom, utan helt självupptagna. 
Det var helt klart att de kom från en helt annan bakgrund än R. 
R var då & är ännu mer så idag – en utslagen galning med en fruktansvärt trasig barndom, med okänd fader & som enda släkting sin mamma som han bröt kontakten med under unga vuxna år. Ingen annan nära relation; helt ensam i världen & aldrig haft en nära relation eller levt tillsammans med någon. 
Jag såg honom för något halvår sedan i Malmö där han hade blivit en gråhårig gammal man som cyklade omkring och samlade pantburkar.
Och när jag gick förbi bostaden där han bodde på 1980-talet, så fanns hans namn kvar i trappuppgången. Samma lägenhet under alla år. 
Men fröken M, som jag hade en kort galen relation med under de här åren bor inte kvar där hon bodde då & jag har ingen aning om var hon finns & om hon överhuvudtaget fortfarande lever. 
Hon var också en trasig människa – jag umgicks nästan mest med trasiga människor – eller berodde det på att de flesta är tilltufsade på olika sätt? 
Den här känslan från en febrig kväll i Slottparken eller var det kan ha varit, som jag associerade till när jag såg det här Instagramfotot – ja, den här febriga känslan av att jag var nära någon slags febrig galenskap – men det var inte någon paranoid rädsla – det var mer av en slags ”varm” mani, men det var inte galenskap; det var bara en galen, febrig, passionerad känsla inför livet (fast inte passion i den bemärkelsen att den riktade sig mot en person) – inte för att man såg något hopp, just i den situationen då man irrade omkring i Slottsparken eller hittade en parksoffa bakom muséet och vilade på tills R kom hem från Köpenhamn & man kunde få sova inomhus – 
Det är mörkt ute; det börjar skymma. Man kan se den mörka himlen... Men det är varmt & man kan vara ute. 
Det är nåt i minnet om att det kan ha varit vid tiden för Malmöfestivalen. 
Men det borde inte vara det; för då hade det varit en massa folk som hade irrat omkring här, eller att man hört en massa ljud från orkestrar & underhållning – men det finns det inte i den här minnesbilden. Det finns bara ensamhet, galen passionerad ensamhet, utsatthet – fast allt är ju relativt & när man tänker på alla flyktingar i världen, så hade jag rena lyxtillvaron, som ändå var i mitt land & hade möjlighet att få pengar till mat & potentiellt oxå möjligheter att få en bostad & hade släkt som brydde sig – även om jag under den här tiden i Malmö, tycks ha varit helt ensam.    


tisdag 26 juni 2018

Postmodern ideologisk reproduktion




218. Det är den där postmoderna tomheten som ställer till det, som sätter allt på ända, som gör en tveksam till det man gör; som att när man tittar på saker och fenomen med en andra anblick, så ser de så tomma ut, ihåliga. 
Om man t.ex. tänker på det här med psykoterapi. Det jag sysslat med i tjugofem år: Jag begriper fortfarande inte vad jag gör. 
Jag ser det som en slags konstruktion i det senkapitalistiska samhället, dvs. en slags aktivitet som är ett resultat av hur denna värld är konstruerad och ett medagerande i dess effekter. En slags pseudoaktivitet, som visserligen är min födkrok och som ger mig lön varje månad, men där de möjliga effekterna eller nyttan av arbetet inte så tydligt märks. Det lilla som man kan göra som psykoterapeut, för att påverka människor (vilket är en del av syftet med arbetet) är verkligen inte mycket – och kanske främst omedvetet eller sekundära effekter. Alltså den ev. påverkan som en sådan kontakt kan ha, handlar om symbolvärden; föreställningar som att den som hamnar hos mig, tror att jag, som psykoterapeut, kan bidra med en förändring. Föreställningar av typen: “Nu när jag börjat gå hos en psykoterapeut, har jag börjat göra något åt mina problem”. Vilket i sin tur kan innebära ett slags aktivering av viljan till förändring. Som i sin tur leder till att man tar itu med vissa vanor och ändrar dem. 
Det är kanske just den typen av föreställningar, som leder till förändringar eller någon slags utveckling? Eller att man då sätter igång med saker; terapin blir själva startpunkten till en transformationsprocess. Förändringsprocessen börjar kanske när man tar beslutet att gå till en psykolog. Men varför ska en sådan utveckling ske? Varför ska man förändras? Varför ska man hela tiden sträva efter att må bättre? Är det föreställningarna om potentiella förändringar, eller att man bör förändra sig, som driver folk till psykologer? Är kanske t.o.m. sådana föreställningar en del av problemet (att folk mår dåligt)?
       Det system människor framlever i, kanske reproducerar det illabefinnande som de bl.a. försöker komma tillrätta med genom att samtala om det de upplever?

lördag 23 juni 2018

Att skriva eller inte




Lars Gullin hette en känd svensk jazzmusiker, som producerade odödlig musik, särskilt under särskilt femtiotalet. Hans dröm var att bli koncertpianist och i avsikt att nå detta mål studerade han vid Kungliga Musikhögskolan i Stockholm. 
För att försörja sig gjorde han en del jazzspelningar, där han spelade barytonsax i olika jazzorkestrar. 
Med tiden blev han en mästare på sin barytonsaxofon och en del av de inspelade styckena är idag odödliga. 
Han blev aldrig koncertpianist, men det han gjorde för att försörja sig – som han såg som en mindre viktig aktivitet – istället blev det han blev ihågkommen för och som fortsätter att skänka oss jazzdiggare glädje. 

Eller författaren Stig Dagerman, som 1948 fick i uppdrag att åka till Frankrike för att skriva en skildring av sina erfarenheter med titeln ”Fransk vår”, som en tänkt fortsättning efter framgången med den tidigare boken ”Tysk höst”, vilken gestaltade effekterna av andra världskriget, men istället skrev boken ”Bränt barn”, som handlade om något helt annat.
Poängen är att det man gör som biaktivitet, vid sidan om, kan bli ens huvudaktivitet. Perspektiven kan skifta. Fokus och bakgrund. 
Eller som det står i Psaltaren ”Stenen som husbyggaren ratade har blivit en hörnsten”.  

Så för mig, som fokuserat på my main interest, nu tagit tid att skriva ned mina tankar om the main interest, åtminstone temporärt, har gjort att själva ”biprocessandet” skiftat från bakgrund till fokus. Alltså denna text om själva processen har blivit viktigare än det som jag hade som föremål för processandet.
Andra exempel kan vara: Man skriver en dagbok, men kommer på att själva dagboksskrivandet, som används för att processa vardagens upplevelser, kan bli centrum för vardagen eller ”produktionen” eller reproduktion eller omskrivandet, rewriting

Denna ideologiska reproduktion, som är själva grundbulten i the world we are living in today. Där konsumtion och reproduktion av varor och tjänster, skiftat fokus till meningsskapande och ideologisk reproduktion, som tankar, idéer, musik, meddelanden på Instagram eller inlägg på Facebook. Det som väver vår värld – jämfört med tidigare då vi sysslade med mer konkret reproduktion, som brukandet av jorden för att äta eller produktion av konsumtionsvaror i fabriker. 

Det kan också vara följande: Jag blir upptagen med att skriva en novell om ett restaurangbesök, men istället fastnar i att fundera över om jag egentligen vill göra det eller om hur svårt det är att komma igång eller om jag har svårt att starta något som jag själv inte initierat. Eller att jag blir så förtjust i denna självinitierade aktivitet – som är en slags reaktion på det jag fått ett förslag om att göra – att jag istället fokuserar på den. Vilket samtidigt innebär att jag flyr från det som är min huvuduppgift, eller som jag tänker är min huvuduppgift. Eller är det det? Kan huvuduppgiften kanske skifta, så att det jag upplever som en huvuduppgift blir olika saker som jag för tillfället definierar som just huvuduppgift? Eller behöver något att reagera mot för att kunna komma igång att göra något överhuvudtaget? 

En annan sak som jag märker när jag sysslar med denna ideologiska reproduktion är att jag skriver om en del av det som jag tidigare gett uttryck för, i det som jag kallat för min huvudaktivitet, eller main interest. Samma tankegångar återkommer. 
I olika former.
Det är också det här svåra – att man skulle kunna hålla på med det här skrivandet hur mycket som helst – men att livets krav & allt man måste göra, gör det svårt att syssla med skrivandet. För det tar tid från annat som också måste göras. Som att se till att vardagen fungerar. 
Just nu kan det innebära att umgås med mina barn.
Eller att klippa gräset i sommarstugan. 
Det här skrev också Stig Dagerman om i en novell från 1949  kallad ”Varför mörda basfiolen?”. 
Åtminstone tolkar jag den så. 
     Ska jag syssla med att skriva eller ska jag vara i ett relaterande?

fredag 22 juni 2018

Sirenernas sång


Enligt Wikipedia beskrivs hur Sirenerna, som enligt grekisk mytologi var tre vackra systrar, lockade till sig sjömän på havet för att sedan döda dem. 





Det är det här att livets krav – som tränger på – och som man måste förhålla sig till – det här att man måste – eller förväntas göra saker, som tar energi från uppgiften. Den där uppgiften, som är ens main interest; som man måste fokusera på – för att kunna hushålla med energin – särskilt när den är begränsad & man måste jobba 8 timmar om dagen – och inte längre är 20 år – och det lilla som blir över när man har jobbat sina 8 timmar – måste gå åt att fokusera på skrivuppgiften – Massor av saker som bara staplas på och som stjäl energi från det svåra, som man måste fokusera på om man ska må bra (en av sysslorna) –
Det innebär att man måste säga nej till en massa saker, som ständigt efterfrågas en – och som ligger i närheten av the main interest. 
Nu räknar jag inte in saker, som att sköta hushållsarbete och fokusera på relationer till barn och hustru, bygga väggar i hemmet för att ljudet in till sovrummet ska isoleras från tonåringarnas naturliga behov av att ostört få umgås med sina vänner – eller sköta trädgården. För sånt hamnar i en annan kategori – och tar bara tid från the main interest. 
     Det ger också en massa energi, som man behöver för the main interest, dvs. att skriva. Men inte skriva vad som helst, utan det skrivprojekt, som man just har för handen. 
Just nu handlar det om att bli klar med det som jag (som arbetsnamn) kallat ”diaryprojektet”, vilket skulle kunna tolkas som en dagbok – och förvisso hade den karaktären när det inleddes, men sedan ändrade form och blev mer av en ”fragmenterad slumpmässig biografi”. 
Det är ett svårstyrt projekt, för man tvivlar själv över värdet av det.
Men det känns som en viktig sak att ro i land med. 
För mitt problem – eller åtminstone ett problem, som var förhärskande tidigare, men som jag nu lyckats hitta en lösning eller förhållningssätt till – är att jag inte blev klar med saker. 
Jag påbörjade en massa saker, som jag sedan inte avslutade.
Det enda sätt jag kom på – eller jag ska väl inte säga ”det enda”, för det finns en massa andra aspekter – för att kunna bli klar med det, är att likt en blodigel bita sig fast i det. 
Det är dock svårt.
Det svåra är att tiden är så begränsad.
Jag jobbar mina åtta timmar om dagen. Jag cyklar till jobbet. Jag måste dessutom – eller tycker att jag behöver – ett antal timmar fysisk träning – förutom alla andra saker som man måste göra som medlem i en familj –
Nåväl, i slutändan är det några få minuter varje morgon som jag använder för att skriva några rader – eller jag ska väl inte säga skriva –  för nästan all av den lilla tid jag har, går åt att redigera det jag redan skrivit. Men i alla fall, den där redigeringstiden, riskerar ätas upp av diverse åtaganden som ständigt kryper in i mitt medvetandefält. Åtaganden som äter upp den lilla tid som jag har till mitt förfogande, och därmed riskerar förstöra den lilla tid jag har kvar för att bli klar med mitt livsprojekt, som det som det nu är tillräckligt svårt att kunna bli klar med, eftersom jag har så mycket annat som också måste göras – men också för att det finns en inneboende ambivalens över hela projektet & för att jag ständigt tvivlar över det jag gör. Särskilt när det gäller skrivandet. 
Det hotas från alla håll.
Exempelvis:

1. Jag måste gå en meditationskurs – och den idiotiska kursen tvingar en att meditera varje morgon – det äter upp den lilla tid jag hade kvar för att bli klar med mitt livsprojekt. För att skriva måste jag smita från meditationen.
2. Min chef ber mig läsa och recensera en bok & dessutom recensera en bok som jag redan läst – men som jag inte läste i avsikt att recensera (och det gör ju att man läser den med andra ögon) & därför måste läsa om igen.
3. En vän har skrivit en uppsats, där jag varit försöksperson och förhör sig (implicit) om ett omdöme om den, vilket innebär att jag måste lägga ned en massa tid på att läsa denna uppsats.
4. Min fru ber mig att diska undan och göra frukost till ungarna – innan vi ska iväg & göra en annan sak en viss tid – vilket äter upp den lilla tid som är kvar för att skriva färdigt just dessa rader.
5. En annan vän föreslår en intervju med en professor som ska ingå i ett annat nedsövt projekt – men som ändå kommer att innebära en massa redigeringsarbete, som ändå måste göras om det ska bli nåt vettigt av intervjun. 
6. Min bästa vän föreslår att vi ska skriva en essä eller novell om ett magiskt rendezvous som vi hade, och som skulle kunna vara en utgångspunkt i ett gemensamt projekt.

Allt det där är bra & saker jag skulle vilja göra, men gör jag dem, så förskjuter jag uppfyllandet av drömmen om att bli klar med my main project. Ett projekt, som dessutom är svårmotiverat, eftersom man endast kan röra sig centimeter för centimeter & inte kommer att få någon utdelning av slitet, på flera år. Och dessutom måste kämpa mot de egna inre demonerna – demoner som säger en massa kritiska saker om mitt main project och som jag ständigt måste bekämpa. 
För om man frestas av att delta i dessa föreslagna projekt hamnar man i den bipolära febern. Det där vansinniga kaostillståndet där man försöker pressa sig själv att göra mer än man orkar & i denna process faktiskt ändå åstadkommer någonting. Men där priset är att man blir trött (depressiv) och orkeslös & inte kommer att orka med the main interest
Men där just avsteget från the main interest, paradoxalt nog, även kan ge en injektion till the main interest. Vilket medför att jag skriver det här – som just är ett avsteg
Som jag gör istället för att syssla med the main interest.
Eller gå upp och göra frukost till ungarna.
Nej, jag tror jag laddar opp det här till min site. Eller blogg. Eller vad man ska kalla det –

Precis när jag ska göra det så ringer min fru (som är ute och handlar) och frågar om vi behöver fylla på med Gladpack till sommarstugan (hon är på affären för att köpa jordgubbar, som måste var färska & man därför måste köpa dom samma dag som man ska äta dom – tycker hon – medan jag tycker att det skulle kunna gå lika bra att köpa dom dagen innan – och det där är någonting som vi diskuterar varje år & har gjort i tjugofem år). Nåväl, jag måste gå upp från sängen där jag ligger och skriver det här på min Mac book Air & gå & kolla om det finns Gladpack & finner att det visserligen finns några millimeter på rullen – men hur ska man veta om det betyder att det finns en meter kvar eller om det är 2 decimeter & vad spelar det för roll? Sen måste jag irriterat svara på telefonsamtalet, innan jag åter kliver upp i sängen för att fortsätta att skriva på denna idiotiska text, som handlar om att jag har så svårt att säga nej till alla krav som ställs på mig & som förhindrar mig att bli klar med mitt skrivprojekt – som jag efter alla turer & alla lägen & där jag måste säga nej till alla demands & nu börjar tvivla på –